Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson: Exotism och orient i »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112 Carl Santesson
Hammer enligt Atterbom brukade medföra på sina promenader,
tyckes nästan symboliskt avslöja en svaghet hos mannen.
Schirin inledes av en »Weihe», några preludierande verser om
den gamla sägnen och dess nye sångare, vilka redan de fångat
Atterboms uppmärksamhet. Den första strofen uppenbarar sig
nämligen, endast lätt omformad, helt oväntat i sagospelets senare
del såsom inledning till en av den gamle Florios monologer. Den
blinde gubben, som här med trötta, vemodigt själfulla ord hälsar
den tidiga vårens första lärkdrillar, talar annars alldeles med
Atterboms egen stämma, och ett stycke av versens meditationer
återfinnes också, delvis fullkomligt ordagrant, i brevprosans form i en
förtrolig skrivelse från skalden till Malla Silfverstolpe den 1 april
1823.1 Men själva bilden av den unga vårens blommande under,
ständigt nära hans hjärta och ständigt välkomnad var han än mötte
den i dikt, har Atterbom nu hämtat från Hammer:
Der Frühling kam in vollem Glanz
Auf Blüthensohlen hergeglitten,
Es wand sich um sein Haupt ein Regenbogenkranz,
Zu seinen Füssen stånden Rosenhütten.
Die Erde war ein Aug, vom Thau der Wonne nass,
So in des Weltalls Zauberlampe schaute,
Und an den bunten Bildern von dem Glas
Des Himmels und des Lenzes sich erbante."
Det är en vårmålning i saknad av utpräglat Österländskt tycke,
och Atterbom återgav den utan vidare, fast han, karakteristiskt
nog, förlänar våren ynglingagestalt och låter nordiska sippor spira
i hans spår:
Ja! Våren är en yngling, klädd i glans,
En regnbågs-krona bär han på sitt hufvud,
På blomstersålor gå hans fötter, hvita
Som sipporna, dem han i fjäten strör;
Och på hvart hviloställe i hans gång
Förtjusta sinnen bygga rosenhyddor.
För honom verlden är en magisk lykta,
Med glada ögon tittar han ditin,
Och himmelens och jordens syskonfröjd
Förbi hans blick i brokig skiftning dansar.3
U. U. B.
Schirin I, s. 3.
L. ö II, s. 361.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
