Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson: Exotism och orient i »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122 Carl Santesson
sist i jublande strofer »Barbuds und Nigissars vereinter
Feyer-•chor» om de bådas lycka. Hela denna scen är vackert tänkt och
delvis även utförd med poetisk charm, men förvirrad i sin
anläggning, vartill kommer, att den österländska passionens heta och djärva
språk ständigt bryter sig mot en musikalisk känsla av vitpräglat
västerländskt tycke. Har denna final föresvävat Atterbom vid
tit-målningen av Astolfs och Felicias bröllopskväll? Några mindre
överensstämmelser behöva ingenting betyda och kunna förbises. Men
det fulltoniga, böljande och svallande, rent musikaliska
genomförandet av kärleksduon i Lycksalighetens ö med recitativ, varierade
och fördröjda som i en Wagneropera, med växlingen mellan
solostämmor och mera orkestralt betonade partier, med naturens talande
röster, som sjunga vidare, när människostämmorna förstummats i
lyckans övermått, allt detta hade väl knappt fått sin nuvarande
gestalt utan Schirin, om än hos Oehlenschläger körerna vid Aladdins
och Gulnares bröllop bjuda på något liknande. Särskilt kan man
fråga sig, om icke Barbuds och Nigissars växelkväden givit Atterbom
impulsen att upptaga ungdomsserenaden ur Phosphoros och fördela
den på tvenne stämmor. Två strofer i samma serenad ha i huvudsak
ny diktats för sagospelet, och då skalden i den första av dem (»Jag
hör, då i nätter jag vakar, ett echo») fantiserar om huru
»melodierna kommo och veko», så tyckes detta nästan giva en vink om
var inspirationen bör sökas; finare kan man nämligen icke
karakterisera den verkan, Hammer åsyftat i skildringen av Schirins
brud-kväll. När vidare, i samma strof, Zephyr lyssnar till återklangen
från Kärlekens stjerna,
Som kallar de skimrande syskon till dans.
har diktaren, liksom han även gjort i Östans sång, tänkt på den
persiska myten om Anahid. Den ensamme, sorgset klagande
näktergalen, vars kväde lyktar sagospelets första del och vars isolering
oförgätligt bundits samman med Astolfs och Felicias översvinneliga
sällhet, han finnes redan i scenen i Schirin, apostroferad av Barbuds
instrument:
Hast Du die Nacht
Einsam durchwacht,
Rastios aus tiefer Brust geschla-gen
Der Liebe Pein zu k lagen?1
1 Schirin I, 8. 231.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
