Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson: Exotism och orient i »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Exotism och orient i »Lycksalighetens ö» 137
Det unga lifvets rörlighet far fort.
Men fästa de vid snöret sig så hårdt,
Ätt ej du, ens med våld, förmår dem flytta,
Då är han fängslad af en magisk makt
I liflöshet, för dina sinnen verklig,
Men skenbar blott, såframt du trofast kämpar.
Förstå mig! gissa gåtan! lid — och hoppas!1
Vaknande fann hon smycket och har sedan hela dagen i ändlös
oro dragit det mellan sina händer. En av hennes tärnor kommer,
samtalet rör sig alltjämt om halsbandet, då Felicia plötsligt höjer
ett ångestrop och med förstenad blick betraktar pärlorna. De ha
fastnat på snöret — och samtidigt sänker sig Zephyr med den döde
Astolf i famnen ned i parken.
Det faller i ögonen, att pärlbandet och den nyss omtalade
spegeln representera en gemensam motivtyp. I båda fallen gäller
det ett dött föremål i mystiskt levande samband med det mänskligas
rymd. Denna materiellt manifesterade samhörighet, ett slags
sympatisk magi, måste i och för sig verka säreget fascinerande, och
Atterbom har även, särskilt i fråga om pärlbandet, förstått att
utnyttja det dramatiskt spännande i sagans uppslag. Men i olikhet
med den Österländske sagoberättaren förde han tyngdpunkten över
från själva förvandlingstrolleriet till dess resonans i Felidas själ.
Spegelbild och pärlband bli för honom först och främst
samhörighetstecken, vilkas utslag betyda ve eller väl för ett klappande
kvinnohjärta. Spegelbilden visar kärlekens fullkomligaste och
klaraste gemenskap, den absoluta sympatien, men också hur kärleken
grumlas och avtager. Pärlbandet samlar sinnebildligt för den i
ångest väntande tillvarons gränslöst grymma osäkerhet, varje
ögonblicks hot med den största av förluster. På ett helt annat sätt än
i Tusen och en natts nyktra prosa väves här en atmosfär av dröm,
ängslande aning, och vek stämning kring motivet, och spänningen
utlöses naturligt i sagodramats växling av monolog och repliker.
Innan de övriga exotiskt-orientaliska elementen i
Lycksalighetens ö upptagas till behandling, vill jag i korthet beröra frågan
om i vad mån Atterbom under sagospelets tillkomsttid var förtrogen
med den samtidiga diktning i persisk tonart, som, inledd av Goethe,
vid 1820-talets början spirade fram i Tyskland. Som man kunde
vänta, har han icke stått främmande för detta poetiska erövringståg-
1 L. ö. II, s. 412.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
