Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson: Exotism och orient i »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142 Carl Santesson
diktningens blommor, fåglar och vindar röras av helt mänskliga
känslor och lidelser. Träffande säger Goethe i sina anmärkningar
till West-östlicher Divan om de persiska skaldernas sätt att återgiva
den yttre naturen: »Grenau betrachtet, werden die Naturgegenstände
bei ihnen zum Surrogat der Mythologie, Eose und Nachtigall
neh-men den Platz ein von Apoll und Daphne.»1 Det är en poetisk
mytologi på gränsen till stilarabesk och metafor. Ty dessa
naturföremål sakna djupare individuell bestämdhet, de lösa sig blott föga
ur naturmålningen, de tjäna främst orientalens starka behov av bild
och jämförelse och återvända beständigt lika stereotypa och
tröttsamt monotona. På samma vis äro de situationer, där dessa
landska pssceneriets protagonister föras varandra i möte, rent
momentana, en allusion, ett drama in nuce, antytt på ett par versrader,,
aldrig mer:
Rundum klagt die Nachtigall Liebespein,
Während der Ostwind sich gütlich gethan.
Denn er hat so Schleier als Haar zerwühlt,
Knospen das Hemde vom Leibe gethan.2
Östanvinden — icke västan som hos Atterbom — är i lika
hög grad som ros och näktergal en huvudfigur i persernas
naturlyrik. Han för bud från den älskade, ofta doften från hennes hår,
och vällukter från fjärran orter, han leker med lockar, han är
okynnig och förråder pratsamt hemligheter:
Siehe der Ost, er spielt gleich einem trunkenen Verliebten
Baid mit den Lippen der Ros’, und baid mit dem Haar der Viol’.a
Hur föga utfört förhållandet mellan ros och näktergal än är
hos Hafis, rymmer det likväl ett helt register av erotisk psykologi.
Skalden manar upprepade gånger rosen att icke vara så stolt över
sin fägring att hon ej en gång frågar efter näktergalen; han beder
å andra sidan sångaren att ej skryta, om rosen ler vänligt mot
honom, ty ingen kan lita på rosen, är hennes skönhet än himmelsk:
Weder Dauer noch Treu’ bezeichnet das Lächeln der Röse.4
1 Goethes Sämtliche Werke, Jiibiläums-Ausgalbe, Bd 5, s. 195.
2 A. a. I, s. 208.
s A. a. I, s. 449.
4 A. a. I, s. 62.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
