Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson: Exotism och orient i »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 Carl Santesson
En Nabobs palats på vägen hvälfde jag med hån omkull.
Men vinden är, betecknande nog, ingen hårdhänt bråkstake
som sina bröder Nordan och Sunnan, och det råder en avgjord
motsägelse mellan inledningsstrofens karakteristik, där folkbokens ord
återverka, och hela resten av dikten, vilken framställer Östan lika
mild och luftigt smekande som någonsin Zephyr och dessutom
begåvad med ett kärleksfullt och medlidsamt sinne. Idealiseringen av
Persien krävde en sympatisk vind till skaldens språkrör. Mellan
inledningsstrofens slutverser, barska och brutalt målande, och den
nästa strofens begynnelserad går denna sympatiens gränslinje. Tonen
bytes till en annan, ljus och glad, versen smeker i lätta
allittera-†ioner och assonanser de vackra persiska namnen och förlänar dem
en klang’ av något välkänt och ljuvt, tills den tredje versraden
giver känslan luft och brister ut i kärleksförklaringen till det
sköna landet:
Men vid Sehiras, just som solen sänkte sig i Zenderud,
Höll jag opp med snabba ridten, steg till jord i ambraskrud.
An är Persien mig kärast af all land på jordens ring;
Hela dagar i dess parker tumlar jag min schack omkring.
Här är kvädets grundstämning angiven, och de följande
stroferna dikta sedan vidare på samma lovsång — jämförlig med
Byrons hyllning till orienten i början av The Bride of Abydos — och
rulla upp en rad idealiserade scenerier av persisk natur. I
Atterboms verser omstrålas Persien av den dubbla romantik som ligger
i rumsavståndet, det fjärranliggande, och tidsavståndet, det förflutna.
Ty det av Östan besjungna landet är i all sin poetiska
allmängiltighet och sin saknad av tidsgränser dock knappast det nya Persien
utan det forna, medeltidens eller, rättare sagt, medeltidsdiktens.
I Iduna-recensionen hade Atterbom i sin utredning av det
romantiskas art framkastat frågan om ej den persiska poesien ägde ett
romantiskt kynne, han nämnde Firdausi och Haas och bestämde
persernas romantik närmare såsom »ridderlig hjeltesaga och
ljustill-bedjande naturnjutning».1 Därmed intog Persiens litteratur sin
plats i Atterboms estetik under romantikens stämpel, och i Östans
sång erövrades ej långt därefter ett stycke av det fjärran landets
1 Litterära karakteristiker I, s. 250.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
