Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson: Exotism och orient i »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Exotism och orient i »Lycksalighetens ö» 155
skönhet. Visserligen saknas i dikten det ridderligt heroiska från
Firdausi och varje skymt av parsisk ljusdyrkan i sin forna gestalt
eller sin nya schellingska inkarnation, men väl finnes vad skalden
kallar »naturnjutning». Kanske kan man riktigast säga, att Östans
Persien — frånsett ett element av geografisk exotism — är Hafis’
i förening med det österland som mött Atterbom i Hammers
Schirin.
Redan östan vinden själv är, som jag i det föregående antytt,
en figur i Hafis’ poetiska mytologi och överhuvud i österländsk dikt
-och sägen. Orientens sagotradition gjorde honom till Salomos
ridhäst, och Hammer framställde i Schirin med vanvördig ironi, huru
den store och vise konungen på vindens rygg ställde färden till
drottningen af Saba.1 Hos Hafis är Östan den pratsamt viskande
budbäraren och doftbringaren; han för kryddlukter från avlägsna
länder och vällukten av den älskades hår till hennes tillbedjare, han
leker med blommor och tumlar yr i den skönas lockar. Men även
hos honom möter på ett ställe bilden av vinden som häst eller till
häst: han börjar nämligen en dikt med utropet »Wie glücklich ist
des Östes Ambraross!»2 Det är därför fullkomligt i Hafis’ stil, då
Atterbom i inledningsstrofen låter Östan sänka sig till marken »i
ambraskrud» och som en ryttare tumla sin springare i Persiens
parker, medan »balsam doftar» varhelst hästen sätter den lätta
hoven. Ambrans vällukt, buren av vindarna, är Hafis ljuv; i Schiras’
omnejd »wehet der Nordwind Ambragerüche», och den aromatiska
fläkten blir en signal till vinets njutning:
Ambra hauchend gieng vorbei
Itzt der Ostwind, auf! o Schenkel3
Säkert vållar också en poetisk beräkning, att Östan stiger ned
på Persiens jord just vid Schiras.4 Staden var Hafis’ födelsestad,
och det vin och de rosor, som utgjorde traktens berömmelse, levde
icke minst i hans dikt med evig rubinglans och evig doft. Det
1 Hammer, Iiedekünste, s. 20 och Schirin I, s. 169, 170, 178.
2 Hammers Hafis II, s. 339.
8 A. a, II, s. 64, 450.
4 Då Atterbom nämner Senderud, är man oviss, huruvida han avser Sinderudx
som förekommer tvenne gånger i Hafis1 divan (I, s. 433 och II, s. 486) och som
Hammer kallar »der Namen eines Flüsschens bei Schiras», eller den genom Ispahan
flytande floden Senderud. Namnets exotism och klangvärde torde i varje fall för
Atterbom varit det väsentligaste.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
