Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson: Exotism och orient i »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 Carl Santesson
1800-talets början tecknade det, en nation, söndrad genom inbördes
krig och stadd i politiskt förfall, och en ofta fattig* och olycklig
befolkning, vars i antiken beryktade omutliga sanningskärlek sedan
länge var bliven en myt och vars senare reputation såsom orientens
fransmän knappast längre kunde upprätthållas i någon för
fransmännen fördelaktig tydning av frasen.1
Det finnes dock i Östans sång ett stänk av exotism, vars
ursprung snarare är geografiskt än poetiskt. Tidigare citerades ett
brev från Atterbom till Palmblad, skrivet i Dresden 1817 och bland
annat innehållande en uppmaning till den senare att skaffa sig
Othmar Franks Persien und Chili (1813). Själv har Atterbom
uppenbart med utbyte läst den sålunda rekommenderade boken, och
den visar sig icke sakna all betydelse för Lycksalighetens ö. Othmar
Frank, den schellingianske naturfilosofen och orientaliske filologen,
var ingen ny bekantskap för Atterbom, då denne under utrikesresan
fick ett av hans arbeten under Ögonen. Redan tidigare, dock kanske
icke långt förut, hade han, som Albert Nilsson framhävt,2
upptagit idén om parsismen, Zoroasters ljuslära, såsom urreligionen
från samme författares Das Licht vom Orient (1808). Franks
par-sism var en schellingiansk konstruktion, vilken i den senare Persien
und Chili tillämpas på den fysiska geografien. Själva den
fullständiga titeln på boken, Persien und Chili als Pole der phy sis elie n
Erdbreite und Leitpunlüe zur Kenntniss der Er de, giver en
föreställning om dess naturfilosofiska hållning. Frank antager en schellingsk
polaritet, en dynamisk motsättning, mellan Persien och det på
diametralt motsatt sida av jordklotet belägna Chile. Det förra landet
representerar ljusets och eldens pol, det senare vattnets. Persien
har i forntiden varit »der Schauplatz der grössten Sonnenthätigkeit
und des höchsten Erdenlebens»,3 och här råder alltjämt ett särskilt
förhållande mellan jorden och ljuset. I klimatet, i mineral, hos
1 Se Hammer: Über die Geographie Persiens i Wiener Jahrbücher der
Literatur 1819, Bd VIII. Märk här särskilt s. 375 ff., där ett flertal nyare resandes
åsikter om perserna refereras. Att Atterbom icke var okunnig om landets och
folkets tillbakagång men ogärna accepterade detta faktum framgår av hans anmälan
av reseskildraren J. Moriers roman Haji Baba från Ispahan. Romantisk
skildring af Persien i Svea 1826. Atterbom finner teckningen av Persien åskådlig men
ensidig. »Ty», skriver han, »Förf. framställer blott den dåliga sidan af denna
nation, hvars sedliga värde, genom en följd af omständigheter, i senare tider
allmänt säges hafva betydligt sjunkit, men som, i sådant hänseende, ej skulle
förtjena att gifva ämnen till en ’Romantisk skillring’.» Svea X, 2, s. 285.
2 Svensk romantik, s. 180, 181.
8 A. a. s. 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
