Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olle Holmberg: Fiktionskaraktären
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fiktionskaraktaren 177
Man har alltså i detta fall tre karaktärer att göra med:
fiktionskaraktären, som är obesvärad, diktaren som är besvärad, och
diktfiguren (stoffet), som är flicktyckmycken Det visar sig här, att det
icke är berättigat att sammanblanda fiktionens karaktär med vare
sig diktarens eller stoffets, och resultatet torde inte vara
enastående.
Att fiktionskaraktären i en dikt för det första inte behöver
sammanfalla med diktfigurens eller stoffets karaktär, därom vittna
både empiri och teori. I Thackereys Vanity Fair sägs det om en
person — det är visst själva den fruktansvärda miss Pinkerton det
gäller — att i sig själv var hon onekligen inte mycket roande, men
märkvärdigt nog så var det lustigt att se henne härmad. [-Strindberg]-] {+Strind-
berg]+} gör — i bilder som endast till hälften kunna citeras — en
liknande iakttagelse beträffande ett stolsben. Ett stolsben är i sig
själv inte skönt, konstaterar han sarkastiskt, men så fort det skildras
(avritas), så blir det det. Lika väl som en dikt om den korrekta
Elsa Örn kan vara obesvärad, så kan en framställning av den
skrämmande miss Pinkerton vara rolig och en avbildning av ett stolsben
vara allt annat än träaktig. En dikt om fasa och förnedring kan
vara upplyftande, en bok om dumhet kan vara spirituell, en
skildring av kompakt gemenhet kan vara ädelmodig.
Att fiktionskaraktären i en dikt för det andra inte heller
behöver sammanfalla med diktarens egen karaktär, torde också vara
tillfyllest styrkt av erfarenheten. Den litteraturhistoriker, som med
ledning av Balens fiktionskaraktär ville skildra Fröding som en man,
den där hade repliken i sin makt lika fullständigt som dansturerna,
skulle icke komma till riktiga resultat. Friedrich Schiller var inte
själv någon hellenisk halvgud, utan en smått snuvig professor, som
hade den egenheten att gärna sitta med fötterna i ljumt vatten och
ha ruttna äpplen i skrivbordslådan, medan han skrev sina klara,
djupa, metallsköna strofer. Fiktionskaraktären i The Vicar of
Wakefield är ungefär en from och spetsig prästman, men Oliver
Goldsmith var en slarv och driftkuku. Gottfried Keller hade
ingenting av tryggheten och trofastheten i sin fiktionskaraktär; Wieland
ingenting av sin fiktionskaraktärs eleganta immoralism. Nietzsche
med sin hårda och härsklystna diktning föll en gång på Turins
gator under strömmande tårar om halsen på en utmärglad åkerkamp,
och Schopenhauer, den universella medkänslans stora diktarfilosof,
sparkade en gammal gumma ut för sina trappor. Författaren av
12 — 23445. Samlaren 1923.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
