Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olle Holmberg: Fiktionskaraktären
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 Olle Holmberg
Vallfart och Vandringsårs sprittande karnevalsevangelium gick på
sin tid på målarateliererna i Paris under namnet Werthers Leiden,
och en memoarförfattarinna härom året1 vittnar om, att hon med
en viss överraskning fann att författarinnan av Gösta Berlings saga
var en mycket tillbakadragen och tystlåten ung dam. Var och en
vet av daglig erfarenhet, att om man från en okänd författares
skrifter — det må vara den obetydligaste författare — vill sluta
sig till honom själv, så uppnår man de mest barocka resultat. Den
som i sina böcker vill ta hela världen i famn är kanske en
tvärvigg, den skabröse novellisten är renlevnadsman, humoristen är tråkig,
den allvarsamme och siratlige skribenten är pladdrande och
hållningslös, den kategoriske visar sig vara en stor skeptiker. Det
gäller inte bara om diktare, utan om varje författare, som på något
personligt, något ambitiöst, något tänkande, något medvetet, något
strävande sätt handhar den fiktion, som redan skriftspråket i sig
själv, ja, som varje formad tanke i viss mån utgör. Det gäller om
alla, vilkas verk ha karaktär. F. A. Lange, filosofen, konstaterar
med en viss bister triumf2 att ett studium av materialisten
Lamet-tries liv visar raka motsatsen till den skamlösa egoism och fräcka
liderlighet som karakteriserarna av hans verk av ålder ha ansett sig
böra förbinda med hans namn; han hade, påpekar Lange, i motsats
till många av litteraturens största namn varken satt sina barn på
barnhus, bedragit två fästmör, tagit mutor eller förfalskat dokument.
Fallet är allmängiltigt, framför allt bland diktarna, och Homeros
kan mycket väl, som grekerna med en förundransvärt djup
psykologi ha antagit, ha varit en blind herde med tiggarstaven över
axeln i stället för en riddare med kopparklädda ben och löje på
läppen.
IV.
Dikten är således inte någon spegelbild av stoffet utan en
berättelse om det; den är heller ingen gengångare av diktaren utan
hans ambassad. Stoffet är utvalt, uppfattat och format innan det
framlägges för sin publik.
Das weit zerstreute sammelt sein Gemüt,
und sein Gefühl belebt das Unbelebte,
1 Helena Nyblom: Mina levnadsminnen, del II, sid. 466.
2 Geschichte des Materialismus I, sid. 143 (Leipzig 1907).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
