Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olle Holmberg: Fiktionskaraktären
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180 Olle Holmberg
inte finns något visst »ord» till varje mänsklig nyans, så finns det
inte något visst ord till varje litterär.
Fiktionskaraktären är värderingens följd, men den är också
dess förutsättning. Det är inte diktaren vi värdera, ty det finns
exempel på att de största män ha varit små diktare, och att i hög
grad bristfälliga människor ha varit oklanderliga konstnärer. Det
är estetiskt obehörigt att inblanda diktarens egen person i
värderandet av hans verk och leder till felaktiga resultat. Man kan
förebrå Villons vers att den är rå, men inte att dess författare var
kriminell. Det är inte heller bokens världsavsnitt vi värdera, ty
den skönaste verklighet kan göras till dålig poesi, och de vidrigaste
realiteter ha i Dantes Inferno gjorts till stor dikt. Det är likaledes
estetiskt obehörigt att inblanda frågan om diktarens stoff i
värderandet av hans verk och leder till felaktiga resultat. Vad man kan
förebrå Zolas böcker är inte att de skildra cruditeter, men att de
ha smak för dem. Värderingsobjektet är dikten, och i och med det
att vi värdera dikten, uppfatta vi den som en karaktär, en
fiktionskaraktär.
Det finns ett fackmannamässigt »recenserande» av böcker, som
söker begreppsligt bestämma i vad mån ett verk kan sägas
motsvara vissa mer eller mindre allmänt antagna litterära krav. Det
är inte denna bedömning, som här åsyftas, utan den spontana
värdering, som varje människa, naturligtvis ofta omedvetet, dunkelt eller
tveksamt ägnar allt det i världen som ter sig som valör och
kvalitet. Diktverket och människan äro sådana valörer, som vi
tillerkänna värde eller ovärde i sig själva och inte bära i förhållande
till oss. De intressera oss liksom för sin egen skull, och därför
ligger det oss om hjärtat att karakterisera dem, ge dem karaktär,
och ta ställning till denna karaktär. Är detta vårt
ställningstagande otympligt och illuderat, då det gäller människor, så är det
all sannolikhet för att det så skall vara också gentemot böcker.
Förutsättningen för att vara bokkännare är att vara
människokännare (ehuru naturligtvis inte motsatsen gäller). Den, som är
dilettant i det senare fallet, kan inte bli mästare i det förra.
Kännaren avslöjar sig därmed att han talar om vad människan är och
boken är; dilettanten talar om vad den ena har gjort och hur den
andra är gjord. Den mänskliga karaktären i ena fallet och
fiktionskaraktären i det andra ha inte framträtt för honom med sådan
klarhet, att han medvetet kan ta ställning till dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
