Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olle Holmberg: Fiktionskaraktären
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fiktionskaraktären 181
Ett litterärt ställningstagande är en manifestation av vår smak.
Vi »smaka», vulgärt uttryckt, på fiktionskaraktären. Som en
elektrisk gnista mellan två moln uppkommer smakomdömet ur relationen
mellan två karaktärer, vår smaks och verkets. Då man klagar över
att smaken är relativ, så har man inte tänkt sig in i saken. Det
är svårt att förstå, hurdan en smak skulle te sig, som inte vore
relativ. I så fall skulle den kunna inläras i skolan, och i stället
för »kännare» borde man säga »kunnare». Ett smakomdömes värde
beror av dess förnuft och känslighet, inte av dess eventuella
överensstämmelse med någon som helst mytologiskt fattad »riktighet»,
som i detta fall inte existerar. Smakomdömenas faktiska olikhet
— som är så stor, att två människor aldrig ha haft exakt samma
smak — beror av dubbla orsaker. Dels den, att två personer kanske
inte se samma fiktionskaraktär i samma verk, dels den, att de inte
inta samma ställning även till en på lika sätt fattad fiktionskaraktär.
Den fiktionskaraktär, som för Goethe steg fram ur Tiecks skrifter,
hade varken samma format eller samma drag som den, de unga
romantikerna sågo där; den fiktionskaraktär, som Wirsén såg i
Gösta Berlings saga, bedömde han inte på samma sätt som
Levertin gjorde. Det är inte bara Tieck och Selma Lagerlöf vi lara
känna i dessa karakteriseringar och ställningstaganden, det är också
Goethe och nyromantiken, C. D. af Wirsén och Oscar Levertin.
Det skulle vi fåfängt ha sökt göra, om inte deras smakomdömen hade
stått i relation till dem själva, om inte smaken hade varit relativ.
V.
Taine resumerade sin naturalistiska tidsålders åsikt om dikten
med orden, att den var en verkan av rasen, miljön och momentet.
Dessa tre faktorer inverka på diktens stoff och på diktarens person
men inte på fiktionskaraktären. Det är miljöns sak, om diktare har
en bergstrakt eller en slättbygd inför sina ögon; det är momentet
som i viss mån bestämmer, om han skall leva i sorg eller i glädje,
och låt oss i brist på kännedom om rasernas psykologiska skiljemärken
anta att det exempelvis är en rasens angelägenhet om han är,
varför inte, loj eller vildsint. Men i sin dikts skapelse är han inte
bunden av alla dessa betingelser. Han kan som Shakespeare dikta
om Verona och Helsingör, fast han bor i London, han kan som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
