Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olle Holmberg: Fiktionskaraktären
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182 Olle Holmberg
Molière skriva idel lustspel, fast han väl som andra har haft sina
sorger; han kan som Tegnér fylla sina största dikter med en
klarhet och ett apolliniskt lugn, som är hans privata temperament mycket
främmande. Fiktionskaraktärerna ha inte mycket med Taines
berömda treklang att göra. Dikten är överhuvud taget, för den åsikt
som här har haft ordet, inte en verkan utan ett verk.
Den är ett verk av en annan trefald än den taineska: av
kulturtraditionen, tidsandan och diktarens personlighet. Diktaren kan reagera
mot både kulturtradition och tidsanda, spjärna emot dem, etablera
sig på egen hand, men inte komma utanför dem. I allt vad stoff
och idéer beträffar, kan han imitera fjärran tiders och avlägsna
länders diktning, men hans fiktions karaktär flyttar inte utanför sin
egen tids- och kulturkrets. Att fråga hurudan den till äventyrs hade
tett sig, för så vitt dikten kommit till varken i någon viss tid eller
inom någon viss’kulturtradition, det är ungefär lika mycken mening
i som att fråga vad en sjö skulle ha blivit utan sina stränder.
En kulturtradition kan uppbäras av ett stånd eller en klass,
den kan vara knuten till ett landskap eller till en viss diktart
(eposet t. ex. har alltid haft sin egen tradition); en nation har
nästan alltid sin privata kulturtradition. Vad som skiljer tysk
diktning som en helhet betraktad från fransk, och fransk från engelsk:
det är kulturtraditionen. Vill man söka fånga i sitt medvetande
den tyska diktningens fiktiva grundkaraktärer, så skall man inte
kunna omplantera dem i vare sig fransk eller engelsk kulturtradition.
Liksom varje kulturtradition har sina egna fiktionskaraktärer,
så har varje tidsålder sina. Rokokons är nätt och graciös,
romantikens är sublim och subtil, naturalismens torr och redbar,
upplysningstidens har sens commun och renässansens brukar med mer
eller mindre rätt prisas för sin livslust. »Århundradet rycker med
sig både den villige och den ovillige», säger Goethe i förordet till
Dichtung und Wahrheit, och hade vi varit födda endast tio år förr
eller senare, tillägger han, så skulle vi, »vad både bildning och
verkan utåt beträffar» ha varit helt andra människor.
Inom de gränser för skapelsen slutligen, som varje
kulturtradition och varje tidsanda utstakat, är det den enskilde diktaren
som gör sin konst, sin avsikt och sin ärelystnad gällande och fyller
sin litterära bestämmelses mått. Varje diktare har sin egen eller
sina egna fiktionskaraktärer, som, hur självständiga eller hur
osjälvständiga de i varje enskilt fall än må vara, hur flacka eller hur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
