Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gunnar W. Lundberg: En dikt av J. O. Wallin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260
Miscellanea
stil — det är den borne oratorn, som här visar sig, vars lust det är
att »uppträda».1
Carl Widich "Wallin hann icke längre på den militära banan än
sin fader. Han slutade som kapten vid 50 års ålder. Något utlåtande
om hans duglighet som krigare är vanskligt att fälla. Allt vad
Dalregementets arkiv har att säga om honom är endast torra fakta —
han får varken beröm eller klander. Anno 1807 låg han kommenderad
i kriget mot fransmännen i Tyskland och bevistade därunder utfallet
från Stralsund den 1 april samt några andra skärmytslingar. 1808
deltog han i kriget mot Norge samt bevistade åtskilliga rekognoseringar.
Han deltog år 1809 i kriget mot Ryssland och åren 1813—14
bevistade han under generalen friherre von Vegesacks befäl affärerna vid
Rackestad, Askim och Trogestad i augusti 1814.
Men Johan Olof Wallin var beredd att hjälpa sin broder icke blott
när det var fråga om att skriva skaldebrev till de som stodo över
honom, utan även när det var frågan om saker, som helt säkert låg
Carl Widichs unga fänrikshjärta kanske betydligt närmare. År 1805
är Wallins mest produktiva år. Det är under detta år han skriver i
»Linköpings-Bladet». Lördagen den 15 september 1805 innehåller denna
tidning följande poem:
Till Karin af en Militär.
Goda Flicka! af din blick
Väcktes jag till sången,
Lade värjan bort, och fick
Lyran första gången,
Sjung, befallde hjertat mig,
Dygden och behagen!
Flicka! då jag sjunger dig,
Fyller jag blott lagen.
Karin! se ej på mig så!
Så ej med mig skalkas!
Slå ned ögat, att jag må
Oförvirrad nalkas!
Nå! jag nalkas då__som vän?
Eller såsom ... mera?
Munnen stammar vänskapen,
Hjertat beggedera.
Bäggedera: vän och mer!
Ack! du ej förstår det...
Då jag himlen offer ger
Han dock ej försmår det:
Nej, han blickar nådigt då
Från det blåa höga —
Skall ej himlen le och så
Ur ditt blåa öga?
Karin ler — och jag är nöjd —
Ler som himlaljuset:
Yrande av menlös fröjd,
Sjunger jag i ruset:
Hvar är stjernor? Hvad är Band?
Mot en blick som denna,
Mot en tryckning av dess hand,
Mot en kyss av henne.
Trygg och glad och undangömd
är min lilla koja
Der jag själf af werlden glömd,
Hör ej werlden stoj a
Rasa stormar utanför
är dock lugnet inne,
Och en vän som säll mig gjör,
Och ett nöjsamt sinne.
1 Liedgren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
