Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson: MannaSamfund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MannaSamfund 105
till discussion, och sina swedenborgske vänner — deribland Löwe
Almqvist då befann sig — till Tybecks secundanter. Först lästes till
uppbyggelse några blad ur de Felice, om Bibelsällskaperna, sedan öppnades
torneringen, dervid T. blef öfvergifven af flera s. k. Swedenborgare,
först af A—st, och försvarades matt af husets värd (a. st., N. f. II, s. 79 f.).
Han anför därpå som prov på det glada samtalsspråket i dessa
konventiklar »thes-ventilationens sista uppträde». Tybeck föredrar
satsen, att evigheten vore en avspegling av alla det jordiska livets
förhållanden, och detta ger Wieselgren anledning att mynta en
kvickhet, som avgör diskussionen, om de olika slags ämbeten de
närvarande sålunda skulle erhålla i himmelen, enär även dessa skulle
motsvara deras jordiska. Wieselgren, som gärna ville gälla för en
slagfärdig man, påstår sig också ha fått bukt med den gamle
gräl-makaren Sturtzenbecher. Han hänvisar nämligen på det citerade
stället till en berättelse, återgiven i den tidigare följden av samma
publikation (XVI, s. 177 f.), om en konventikel »med öfverhufvud
samma personal» hemma hos Sturtzenbecher. Denne hade gått och
klagat, att ingen ville vederlägga honom i hans teologiska teorier
och inbjudit Wieselgren att göra försöket kl. 6 e. m. en följande
dag. Därjämte anmodade han sina swedenborgska vänner — d. v. s.
Almquist, Billbergh och Tybeck samt möjligen någon mera —, som
dock ogillade hans ofrihetslära, att övervara akten. Wieselgren
kom på slaget 6, men sekundanterna dröjde över en halvtimme,
vilket bragte värden fullkomligt ur humör. Då de omsider anlände,
förebrådde han dem ivrigt deras försumlighet, vilket av Wieselgren
upptogs till bevis för att han hade övergivit sin lära om människans
oansvarighet för sina gärningar. Och därmed skulle »gubben» för den
gången ha tappat couraget, något som dock med skäl kan betvivlas.
Wieselgren, som ansåg Almquist boren att »från
materialismens dödssömn väcka de sofvande» — enligt brev till honom 6 juli
1827 (N. M.) — och på samma gång synes ha fruktat, att han skulle
uppslukas av de swedenborgska kretsar, där han en gång varit
ledaren, satte 1826—27 i gång en ivrig aktion för hans anställning
såsom akademisk lärare. Han lyckades också för saken intressera
Atterbom, som likaledes hade den största respekt för Almquists
»skarpa och klara dialektik» och som lovade att kalla honom till
docent, så fort han själv erhållit sin väntade professorsutnämning.
Atterbom var emellertid rädd för planens röjande i förtid, »ty
personer finnas, som tycka, att jag själf redan är tillräckligt arg my-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
