Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson: MannaSamfund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MannaSamf und 107
denna mäktiga västgöta-strömning ledde också Almquists
bekantskap med läran sitt upphov, ty hans förste handledare Pehr Odhner
var intimt förbunden med domprostfamiljen i Skara.1 Slutligen
kan det nämnas, att domprostens son Gustaf Knös, den kände
professorn, var ett centrum för swedenborgianismen i Uppsala och
påverkade skalderna Kernell och Kjellander, troligen även Atterbom.2
Almquist, som i viss mån alltid reagerat mot religiös
partibildning, har emellertid så småningom kommit grundligt ifrån
swedenborgianismen som system, av vilken art denna än månde vara.
Det är en utveckling, som han själv sökt teoretiskt fixera i
uppsatsen »Herrnhutare och Svedenborgare», om vars datering och
principiella innebörd jag i annat sammanhang skall tala.8 Då den
forne ordföranden i Pro fide et caritate någon gång under senare
delen av 1820-talet — troligen 1827 — ånyo inkallas i de
swedenborgska konventiklar, där han tidigare säkerligen varit en flitig
deltagare, är det oppositionsmannens roll han spelar. År 1828 utträder
han även formellt ur Pro fide et caritate och säger sig därvid på
de sista fem åren icke ha besökt dess sammanträden. Tidsuppgiften
är ej betydelselös. Det förefaller, som om den skulle sammanfalla
med en avslappning i intresset också för MannaSamfunds teologiska
diskussioner. Genom pinande, rolöst tvivel hade han funnit, att
resultaten av dess debatter endast voro ömkliga palliativ och att
grundfrågorna förblevo olösliga gåtor. I en utveckling, som
Manna-Samfunds ledamöter säkerligen varit mycket litet underkunniga om,
har Almquists väg fört allt längre i antiintellektualistisk riktning.
Det saknas inte vittnesbörd om att det gnisslat med samarbetet
inom förbundet. Där fanns åtminstone en medlem, som med all
tolerans emot andras åskådningar dock var så litet böjd för att
inse relativiteten i alla lärosystem och för att sätta värde endast
på det fromma sinnet, att han snarast var en trosfanatiker. Att
detta pinat vissa av dem framgår utav ett brev, som J. A.
Hazelius skriver till Almquist från Norrland den 28 juli 1823: »Jag
har träffat Ijäsare. De hafva ett Sturz:bskt Disputeringsbegär. De
komma sättandes med sina Satser, ortodoxa och tråkiga. Detta
1 Afzelius, a. st. ss. 20—36. — Afzelius tillhörde samma swedenborgianska
riktning och var ledamot av, en tid 1818 även ordförande i Pro fide et caritate.
2 Jfr bl. a. Atterboms minnesteckning över Kernell (Minnesteckningar och
tal II, s. 340 o. pass.) och över G. Knös {Biogr. Lex. VII, s. 123 ff.) samt Vivi
Hoen, De små Knösarna, s. 7 ff.
3 Jag skall därvid även framlägga ett av mig påträffat nytt
Almquist-dokument.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
