Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson: MannaSamfund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112 Henry Olsson
införliva med sitt väsen. Han nämner också, att brodern Carl på
sista tiden försummat sina studier, och fortsätter:
I sammanhang härmed ville jag gifva dig ett vänligt Råd som
din trofasta Vänskap ej kan illa uptaga, ännu mindre misskänna —
Hushålla med din Communication med Gossarna. Ditt välvilliga
Förädlings-begär kanske ej märker att de få mera än de så hastigt kunna
smälta. — — — De hafva fått nog för en god tid.–––-Låt växten
gro. Wattna ej för mycket. Då blir det Röta.
Om allvaret i den kris, som Janne Hazelius vid denna tid
genomkämpar, vittnar också ett brev till samme adressat 26 maj
1822, där han resumerar det sista årets erfarenheter. »Hela Lifvet
har på en tid uppträdt i alf varligare Gestalter för mig». »Lifvets
Joller Taflor» hade vikit undan, och i stället hade uppenbarat sig
»en hel mängd dystra alf varliga Riddare», som intagit de förras
rum. »Jag hade trott förut att den nya Tidens Grundmening skulle
kunna som en Dans eller en Kappsläds-fart utf äktas hos mig».
Nu först har han tydligt förnummit vad han förut endast jollrat
om, nämligen att »Striden måste föregå innombords». Det är det
stora romantiska problemet om förhållandet mellan ideal och
verklighet, som Janne Hazelius vid denna tidpunkt grubblar på, och
det är säkerligen ingen tillfällighet, att hans brottning med och
antydan till en lösning av detsamma på ett slående sätt erinrar om
Amorina.
Jag är ännu med så oändligt många småband fästad vid denna
jorden, tycker mig vara så warm för en hel mängd småintressen
hvilka alltmer försvinna för mig, fjäskar så mycket här i Stoftet utan
något stort ändamål, allt detta måste aftaga. Tillika måste man
afsäga sig att få allt efter sin önskan uppfylld här i werlden. Mera
måste man rikta sina blickar och sina Steg upåt. Men detta kostar
på och hänger åtskilliga olika Slöjor öfver ens Sinnelag. Jag måste
göra mig mera oberoende af denna Werldens intryck. Jag vet nog
Regeln: Söker först efter Guds Rike etc. — Ande Werlden blånar
fjerran, men oändligt fjerran för min Syn så att jag märker, att jag
ännu skall Öfver många, många Berg — Gud vare Lof! jag tror att
denna trängtan gäller en högre Werld der Idealerne uppenbara sig i
Menskliga drägter!
Almquist har som svar på dylika bekännelser fortfarande endast
ett remedium att hänvisa till, den »reala verksamheten», vilken
»står grundskarpast i motsats mot den ideala ofantliga Fordran,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
