Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson: MannaSamfund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116 Henry Olsson
ensamme i Natten utan vi äro flere Ynglingar, ett friskt Sällskap,
som stå tillsammans och med Aningsfull förtjusning betrakta Solens
glödande Uppgång på östra Synkretsen». Det är en sådan
morgongryning, som Amorina representerar. Även från
MannaSamfunds-kretsens enskilda liv eller samvaro kan man anföra åtskilliga drag,
som på ett slående sätt erinra om Almquists bok. Man kan citera
ett brev från Gustaf Hazelius till brodern, där han meddelar, att
han nu lärt sig blåsa valthorn och om kvällarna låter sin »köl»
klyva »Edswikens klara silfverspegel, under det jag blåser Lilla
Karin, Sven i Rosengård etc. så att skogar och berg återgifva
sorgliga Bcho’n». Eller man kan framdraga den bild av romantisk
vänskapsentusiasm, som man erhåller i en skildring — brev från
Öfverberg till Olde 28 maj 1821 — av en utfärd till Riddersvik med
Almquist, Atterbom, Janne och Carl Hazelius, Unge, Branting,
Anders Berg samt brevskrivaren som deltagare. Man sjunger folkvisor
och håller talövning om spöken, varvid Atterbom berättar om
Elgströms andeuppenbarelser. Man tillagar punsch och dricker flitigt
skålar, den sjunkande solen speglar sig i deras glas och i deras
sinnen, och »vi voro alla innerligt och broderligt stämda». Det var
»riktigt som hos Fouqué», tillägger brevskrivaren, som slutar
skildringen med att låta valthornen höra sina »milda, klara, svärmiska
toner, under de gröna träden».
Behandlingen av de problem, som dryftas i Amorina, faller
utanför ramen för denna uppsats, men däremot bör i detta
sammanhang erinras om att verklighetsupplevelserna i
MannaSamfunds-kretsen icke blott kunnat lämna stoff till extatiska och idylliska
scener utan även till lantligt realistiska. Segelfarten till Björkö,
som spelar en roll i boken, företogs av Almquist och Janne
Hazelius i augusti 1820. De fortsatte därifrån till Strömsholm och
Möln-torp i avsikt att söka upp von Unge. Då denne hade gett sig av
på en fotvandring i Bergslagen, beslöto de båda vännerna att gå
honom till mötes och kommo ända upp till Skinnskatteberg samt
trakterna däromkring men gingo om Unge och återvände till
Möln-torp (br. från Hazelius till Wærn 12 aug.). Det är, såvitt jag kan
se, den första av dessa sommarvandringar, vilka så småningom skulle
komma att spela en så betydelsefull roll i Almquists diktning.
Följande år var den vidsträckta »NordmannaWandringen» ämnad att
företagas. »Ingen Häst taga Wi. Rensel på Rygg och Sorgfrihet
i Sinnet!», skriver Hazelius till Wærn 9 mars 1821. Den blev som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
