Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nils Afzelius: Min son på galejan och den komiska resebeskrivningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Min son på galej an och den komiska resebeskrivningen 199
upplaga (1836—39) samt Hammarskölds och framför allt Atterboms
karakteristiker fick Wallenberg en plats i litteraturen, som han allt
framgent har behållit, en plats, där han dock tyvärr kom alltför
mycket i skuggan av Bellman och i farligt grannskap till dennes
s. k. fränder, vilka han i alla avseenden är så överlägsen. Först
Levertin har haft sinne för att Min son på galejan är skriven av
en utomordentlig skapande stilkonstnär. Wallenbergsporträttet
tillhör det utsöktaste i hans essaistik, och den litteraturhistoriska
analysen — mera intuitiv och antydande än bevisande och
klarläggande, som så ofta hos Levertin — behåller ännu sin stilistiska
charm och sin vetenskapliga giltighet.1 Orsakerna till att
litteraturhistorien aldrig ägnat vår konstnärligt mest betydande reseskildring
och dess författare mera uppmärksamhet få väl sökas dels i det
biografiska materialets torftighet, dels i svårigheten att anlägga en
rent litterär synpunkt på en verklighetsskildring.
Till det man nu känner om Wallenbergs liv och hans
personlighet torde intet väsentligt vara att tillägga, sedan breven till Älf
och Lindblom och urkunderna från det sista levnadsåret i Mönsterås
ha utnyttjats. Allt vad hans liv hade att bjuda av yttre spänning —
reseintryckens fullhet och växling — finns nedlagt i Sanfärdig
resebeskrifning och den berömda krönikan över den första av hans tre
Kinaresor. I vänbreven till Lindblom har han tecknat sig själv
med en vinnande älskvärdhet och en hänsynslös öppenhet som ingen
levnadstecknare kan överträffa. Allt vad som rör människan
Wallenberg är klart och genomskinligt och bjuder icke på tvistiga och
dunkla problem. Med författaren förhåller det sig * annorlunda.
Man har haft en viss obenägenhet att betrakta den levnadsglade
skeppsprästen som en litterär person och alltför ofta nöjt sig med
en hänvisning till hans »temperament» eller »verklighetssinne».
Men Wallenbergs livliga mottaglighet gällde icke minst de litterära
intrycken. Under gymnasietiden i Linköping väckte Samuel Älf
hans kärlek till den klassiska litteraturen och mottog hans gesällprov i
latinsk vers — höviska gratulationsvers och elegiaca efter Ovidius
och Tibullus och okynniga priapeia efter Martialis, Owenius och
1 Böök kritiserar Levertins sammanställningar med Scarron och Holberg
(a. a., s. 299 n. 1). Kritiken är i båda fallen oberättigad. Levertins formulering
är lika klar som oangriplig: »det är snarare en hel riktning än en man
Wallenberg åsyftar» och ännu bestämdare: »Direkt har han intet lärt af Scarron, men
väl af hela den riktning denne företrädde». Vad Holberg beträffar, har denne
spelat en minst lika stor roll som Levertin med framhävande av den djupgående
temperamentsskillnaden mellan de två humoristerna anger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
