Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nils Afzelius: Min son på galejan och den komiska resebeskrivningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Min son på galej an och den komiska resebeskrivningen 215
>tonen är ny» — den är Wallenbergs och ingen annans. I
kompositionen är Min son på galej an mycket större tillskuren än
Dalins små reseskildringar och de franska voyages comiques. Där
hade Wallenberg funnit föga mer än själva utgångspunkten, och
jag har i det föregående endast velat visa på en allmän släktskap.
Hans originalitet ligger i att ha tillämpat romanens och den
moraliska veckoskriftens teknik på den komiska resan. Dessa äro de båda
självständiga litterära former, som närmast överensstämma med hans.
Att Wallenberg ansluter sig till romanen är lika naturligt
som att den komiska och subjektiva resan så småningom mister
sin självständighet och går upp i denna. Ju längre
reseförfattaren avlägsnar sig från att skildra sett och hört, dess längre
drivs han in i en diktad romanvärld. Han stämmer hela sin
skildring på en ton, utbildar resehändelserna till självständiga episoder,
grupperar dessa kring ett huvudmotiv — huru hjälten drar sig ur
en kinkig situation, hans hemkomst från en farlig färd, hans
tillfrisknande eller utveckling eller det som blev det vanligaste: en
kärlekshistoria. Utvecklingen g}^nnades därav att det rådde en så
stark växelverkan mellan reseskildring och roman. Eesan var
oumbärlig i den äldre fabulerande romanens händelseutveckling. Den
utgjorde ett bekvämt konstruktionsmotiv — en robinsonads lyckliga
slut berättat av den hemvände resenären själv gav författaren en
osökt upplösning. Pikareskromanen, som nådde högst i Scarron
och Le Sage, Cervantes och Fielding, behövde reselivets rörliga
omväxling till bakgrund och för att skänka spänning åt läsaren.
Liksom utlandsresan är den avgörande händelsen i en ung students
bildningsgång på 1600- och 1700-talen, så slingrar den sig som den
röda tråden genom uppfostringsromanens virrvarr av händelser.
Först den psykologiska romanen befriar sig från tvånget av yttre
pittoresk handling och väljer andra ledmotiv.
Någon genomförd enhetlighet, något ledande motiv finns icke
i Min son på galej an. Man kan icke ens säga, att Wallenberg
brytt sig om att hålla samma stil. Den komiska reseskildringens
klassiska stil, vers-prosa-maneret, är förhärskande i första
avdelningen men överges sedermera, och mot slutet närmar sig
skildringen stycketals den allvarliga resebeskrivningen. Hur nära det
än skulle ha legat att spela på temat ’borta bra men hemma
bäst’, som tas upp i Sanfärdig resebeskrifning^ slutvers: »Om jag
vetat det förut, skulle jag ej utåt gapat», så försmådde han detta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
