Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantikern Stagnelius 41
så är här i indirekt form och med ädel återhållsamhet en
bekännelse avgiven om hur han plågats av sitt deformerade yttre, av sin
mindervärdighetskänsla. Man märker dock, hur han sökt trösta sig
med sin visshet om sin överlägsenhet som skald. Han ställer sig själv
på ett högre plan, då han vill förklara hennes likgiltighet med orden:
Ty ej himlen gaf åt qvinnan
Skaldens heliga förmåga
Att i ödets gyldne taflor
Blickar sända, — — —
(II: 46).
Ett mera typiskt exempel på Adlers sats, att det även i
könskärleken ytterst gäller att förvärva känslan av överlägsenhet, kan
man knappast begära. Stagnelii förakt för kvinnan, hans ivrigt
förfäktade övertygelse, att könsakten är själva dödssynden, är
egentligen den avvisades självhävdelse.
Tör allt det, som han häftigt åtrått och som förvägrats honom,
har han hållit sig skadeslös med hjälp av fantasiens omätliga
rikedomar. Sin torftiga tillvaro och sitt ekonomiska betryck byter han
i inbillningen ut mot en härskares resurser. I drömmen är skalden »en
konung lik, som kring sitt rike tågar», mött av flickor i varje stadsport
(I: 360), i verkligheten, d. v. s. med bestämdare lokalisering på
Stockholms gator, har han med vanmäktig avund stirrat på den lycklige, som
i lyktskenet förde flickan med sig hem »till kärlekens fest» (IV: 381).
Också i ett annat fall kan man följa Stagnelii försök att tillvälla
sig känslan av att vara förmer än andra. I många dikter har han
bekänt en brinnande ärelystnad. Han säger i Till Äran (1:31):
Dig, Ära! mitt hjärta sitt offer bär,
Vid harpans väldiga röst.
Hur brann Din låga ej, ren och skär,
I gossens eldiga bröst!
Gossen drömde om »svajande fanor» och »mäktiga härars gång».
Men den drömmen skulle lika litet som någon annan gå i
uppfyllelse. I några dikter från 1813 [Dygdelära (I: 15), Krigssång
(I: 18)] klagar han över att han bär »klagolutan» i stället för svärdet,
och år 1814 blev han för sin svaga hälsas skull befriad från
påbörjade vapenövningar.1 Den som nu vill tillämpa Adlers teorier
kan peka på att Stagnelii mindervärdighetskänsla hade sin grund i
1 Se härom Bööks monografi ss. 50—52.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
