Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
Komantikern Stagnelius 57
liljans skönhet synas honom som dunkla minnen från »försvunna
vårar» i Eden [Längtan, II: 170, m. fl. dikter).
Dikten Blommorna (II: 171) är en dialog mellan skalden och
blommorna. Vid deras åsyn gripes han av en »underbar känsla»,
och diktens andra strof återger en undrande drömstämning av den
egendomliga art, som enligt psykologerna nästan undantagslöst
åtföljer »la sensation du déjà vu»’}
O, säj en hvad underbar känsla det är
Som ömt till Er fägring mig drar?
Med hjertat, som klappar försmäktande här,
Säj, blomma! hvad slägtskap Du har.
Han tycker sig ha sett dem förr »i fjerran, i sällare trakt» —
han minns dock ej var. Blommorna be honom rycka bindeln från
sina ögon:
Ryck bindeln, o Vandrare, bort från din syn,
Bjud högkorns ten gry i din själ!
I forntida dagar, i land öfver skyn
Vi kände hvarandra så väl.
Sin övertygelse, att minnet av det första syndafallet i
förut-tillvaron väckes av den jordiska kärleksakten, har Stagnelius givit
lyrisk form i Rodnaden (II: 174), en dikt, härrörande från tiden
före sommaren 1820 och ungefär samtidig med Längtan och
Blommorna enligt Albert Nilssons kronologiska bestämningar (a. a., s. 59)
samt inspirerad av Swedenborg. En gång hade skalden som »ett
menlöst barn» mött en »bildskön flicka» på ängen.
Hon såg på mig, och underbart mitt hjerta
Vid hennes blickar darrade och slog.
En pinsam fröjd, en ljuf, oändlig smärta
Med dunkla känslors brand min själ betog.
Hon nämnde mig och våldsamt tändes bloden.
Hon kysste mig, och sansen mig förgick.
Ned i den blåa, spegelklara noden
Stum och förvirrad sänkte jag min blick.
1 Henri Bergson yttrar i Le souvenir du present et la fausse reconaissance
(Revue philos. 1908, 2, s. 561) om denna företeelse: »II n’est pas rare qu’on
aperçoive alors le monde extérieur sous un aspect singulier, comme dans un
rêve; — —.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
