Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantikern Stagnelius 67
skull, som natur, är icke gott att säga. Han älskade den, därför
att den skänkte enslighet och ostörd dröm, befrielse från
människorna och livets vardagligheter. Det berättas både hos
Wimmer-stedt (i Nord. tidskr. 1894) och hos Böttiger (a. a., s. 67—68) en
del drag, som tyda på att denna romantiska böjelse fanns hos
honom redan under barndomen. Wimmerstedt omtalar, att han föga
deltog i jämnårigas lek men ofta anträffades »på någon hög sten
eller kulle, som lämnade utsikten fri öfver det jämna landskapet och
det vida hafvet, som här icke brytes af skär eller holmar». Böttiger
förtäljer: »Sommartiden satt han gärna hela timmar uppe i något
högt träd, så nära skyarna som möjligt.» Wimmerstedt och Böttiger
ha med sina i sin enkelhet expressivt formulerade ord tillvaratagit
några drag, som tyda på huru ursprunglig Stagnelii längtan efter
oskymd oändlighet är, en kosmisk längtan, som slutligen tog sig
uttryck i extatiska syner.
Stagnelii kärlek till naturen tycks ha växt under intrycket av
hans motvilja mot Stockholm. Uppvuxen på Öland och i småstaden
Kalmar tyckes han liksom den unge Almquist ha känt sig illa till
mods i Stockholm. I några omkring år 1815 avfattade dikter träder
detta tydligt fram, särskilt i elegien Till Naturen (I: 202). Han
liknar sig där vid seglaren, som räddad från skeppsbrottet »sträcker
sin famn mot den leende nejden»:
Så, i ditt moderssköt, nied sträckta armar jag ilar,
Blomstrande, hulda Natur! ilar med offrande gråt.
Mänskor ej gifvas för mig. Bland det nerflösa, djuriska släktet,
Andas mitt hjärta så tungt, himlen i gruset, o ve!
Alldrig förmås jag kan att flärdens smyckade apa
Tillbe; för pärlor och guld, köpes jag alldrig till slaf.
Ditt var ju barnet, Natur! I dina himmelska armar
Sög det ju Gudalif, lärde ju oskuld och Dygd.
Han berättar vidare, huru muserna kommo till honom i hans
barndom som till Hesiodos och sjöngo »mången förtrollande sång».
Då af längtan betogs mitt svällande bröst att förlåta,
Dina parker Natur! höjder och blomstrande fällt,
Lämna min saliga ro och, på verldens stormande vågor,
Kämpa för ära och namn kämpa för njutning och lif.
O! förlåt det, Natur! förlåt den flyktiga villan!
Se Din förlorade Son vänder med ånger igen.
Ingen Teseus mer mot bofvar och glupande monstrer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>