Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68 Sven Cederblad
Kämpar; ingen Pylad följer i Döden sin vän.
Andra med frustande spann, i vapenmålade eharer
Följde af hopens blick rulle kring dånande torg!
Hölje i purpur och skrytande guld af njutning förtärda
Lemmar och Furien sjelf döfve med Ungerska rus.
Mig på en blomstervall än källans lockande cittra
Sof ve! violerna mig ofüre sin rökelse än!
Trots alla schablonmässiga pseudoklassiska omskrivningar och
trots det traditionella i själva det gamla horatianska temat med
motsättningen staden och landsbygden förnimmer man något
lidelsefullt i tonfallet, som förråder personlig upprördhet och framkallar
antagandet, att Stagnelius verkligen upplevt denna stämning i
Stockholm, blivit besviken på världen och längtat till landets ro från
stadens larm och jäkt — genom de antikiserande vändningarna
tränger gatubullret fram från stadens »dånande torg», vid vilket
småstadsbons öra inte kunna.t vänja sig.
I Stagnelii ungdomsdikt dominera naturskildringarna. Men
man märker sällan någon omedelbarhet i hans natursyn. Vad som
på en gång drager honom till naturen och skiljer honom från den
är hans starka sensualism. Denna sensualism orsakar också, såsom
nedan skall visas, den starka stiliseringen i hans uppfattning och
beskrivning av naturen.
Att det är det sinnesberusande i naturens skönhet, som lockat
honom, har Stagnelius ofta bekänt, kanske allra omedelbarast i
några ord om naturen i den tidiga dikten Kärleken och Landet
(I: 153):
Med tusen milda lån hon mina sinnen kjusar,
Och ur sin nektarbål mig lifvets sällhet rusar.
I en annan dikt (I: 128) är skildringen mera preciserad:
Ja, rik och gifmild är Naturen —
O! hasta i dess sköte ned
Och under hvälfvande Azuren
Ett yppigt läger dig bered,
Där täckt af blomsterrika lindar
I dalens famn den klara ån
Sig mellan krumma stränder vindar
Med stilla musikaliskt dån.
Så »rik och gifmild» är nu näppeligen den svenska naturen.
Av en annan strof i samma dikt framgår, att det förvisso inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
