Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantikern Stagnelius 71
Af friska vindar smekt i vällust dör min kropp
Och till de blåa land som vinka ofvan träden
Min kjusta ande sväfvar opp.
Man möter här i skarpt präglad form de ursprungliga
elementerna i Stagnelii naturkänsla: människohatet, den frihetsälskande
individualismen, lusten att domna bort i ljuvliga sinnesförnimmelser
och egocentrisk dröm; som något nytt har dock tillkommit den
religiösa tendensen i hans stämning. I fortsättningen preciseras
den ytterligare:
Sig sjelf den fria själen njuter
Och hembär Skaparen en tacksam offergärd.
På modersarmar af Naturen
Vid hennes milda hjärta buren
Mot Andars Fader opp jag ler.
Hans ljufva anda mig förfriskar,
Hans röst i trädens kronor hviskar
Och mellan dunkla skuggor ner
Hans kärleksfulla öga ser.
När poetens tacksamhet mot »Andars Fader» mänger sig med
hans njutning av världens sinne sberus ande skönhet är han nära att
glida över i panteism, den världs- och Gudsuppfattning, som mer
än någon annan är poetiskt skapande och en förutsättning för den
stora naturlyriken. I diktens slutparti närmar han sig även
natursymboliken :
Som fjäriln väckt av Solens gyllne strålar
Ur larfvens tvång på lätta vingars par
Dem purpurns glans, dem guldets skimmer målar
I dans kring fältets rosor far,
Min Ande så på födda vingar
Kring eterns sälla rymd sig svingar,
Han inga hinder vet han känner inga band
Han svärmar fritt i salighetens land.
Det är här blott fråga om en subjektiv analogi mellan
själsrörelse och naturfenomen, men steget till den romantiska
symboliserande tydningen av företeelser och föremål kan inte vara så långt.
För romantikern var naturen en helgedom, smyckad med tingens
bildskrift. Ännu då han diktade I denna mörka skog, stod Stagnelius
dröjande på tröskeln. När det yttre för honom bleknade bort för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
