Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantikern Stagnelius 73
med personifikationen i Stagnelii naturskildring går en allt större
sensibilitet i hans syn på ting och varelser.
Samma starka subjektivism trycker också sin prägel på den
romantiska allbesjälningen i Stagnelii dikt. Den världssjäl, som
skalden trodde sig möta i naturen, bär de omisskännliga dragen av
hans egen psyke. Hela världsalltet genombävas av en
kärlekstrånad, hopplös, kvalfull och stark som hans egen. Elementerna
och himlakropparna längta blott efter att famna och famnas. Havets
vågbrus mot stranden, vindens sus i lundens kronor äro suckar av
gäckad kärleksåtrå (SucJcarnes Myster, II: 439). Han säger om vinden:
Hör du? växande hans suckar tala,
Liksom trånsjukt han en kropp begärde.
Det är den hjärtsjuke skaldens egna suckar. I sömnlös oro
och sexuell längtan har han i sin ensamma bädd dragit sina
»eldsuckar» (1:372).
Stagnelii sinne rymmer dock ett patos, som är starkare än
hans erotiska åtrå. Det är hans frihetsbegär. I slutstrofen av
Suckarnes Myster låter han elementernas kärlekstrånad symbolisera
själens längtan efter friheten, en frihet, som vinnes endast genom
befrielsen från materien, d. ä. från tidens och rummets begränsning,
och som förverkligas endast i idéernas värld. Även sin längtan
efter denna frälsning i ordets ursprungliga betydelse av frigörelse
har Stagnelius tilldelat naturen (motivkomplexen och dikten
Kreaturens suckan, II: 87).*
I Stagnelii sista verk Thorsten Fiskare träder en mera
verklighetstrogen natursyn fram, visande en förut sällsynt blick för den
pittoreska detaljen, vilket ofta framhävts.2
Ett drag, som tryckt sin outplånliga prägel på Stagnelii liv,
karaktär och diktning, är hans inre dualism, inbördeskriget mellan
kött och ande, sinnlighet och själiskhet, jordiskt och himmelskt.
En sinnebild av själens okuvliga ljuslängtan och dess hjälplösa jord-
1 Jag finner det sannolikast, att såväl rubriken som de från den bevarade
handskriften avvikande versraderna i Hammarskölds upplaga härröra från
Stagnelius. Det är svårt att tro den »redlige» Hammarsköld om den poetiska ingivelse,
som kommer till synes i omarbetningen. Några andra skäl lämnar jag här onämnda.
2 Se Bööks monografi, slutkapitlet, och min studie Bomantikem Stagnelius I,
Samlaren 1923, de sista sidorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
