Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantikern Stagnelius 75
som i det lilla, äro lika oskiljaktigt och nära förenade som i en
människosjäl. Perpetua säger:
Hvad skaparn sjelf i tidens gryning skilde,
Hvad himmelen till helvetet förkastar,
Och helvetet i sina kulor saknar,
Uppväxer här i broderlig förening —
En evig jemvigt mellan ljus och mörker,
Ett kunskapsträd på godt och ondt är verlden.
(II: 399).
Tanken utvecklas i fortsättningen genom en mängd exempel.
Perpetua uttrycker säkerligen Stagnelii egna känslor, hans sömnlösa
längtan, då hon utbrister:
O klara ljus, af ingen blandning skuggad!
Du högsta goda, för hvars blick det onda,
Förintadt, flyr i evig natt tillbaka,
Hur längtar jag att dina borgar nå,
Der kärlek spiran i Äoner för,
Och allas salighet är vinst för alla!
(II: 400).
På känslolivets område kan däremot Stagnelius, vorden vis av
djupgående upplevelser, se enhet, där de flesta finna en skärande
motsats. Glädje och smärta syntes honom innerst identiska eller
åtminstone besläktade såsom syskon eller moder och barn, såsom
blommor, växande på samma stam, spirande ur samma frö.
Denna den stora glädjens och den stora smärtans innersta
väsensenhet eller frändskap är insedd av många samtida diktare,
drömmare och tänkare, vilket givetvis sammanhänger med den mera
skärpta sensibilitet och psykologiska analys, som romantiken
innebar.1 Emellertid är Stagnelii mening så levande personlig, att en
psykologisk undersökning ger vida mer än en litteraturhistorisk.
Stundom möter i Stagnelii dikt tanken, att smärtans sår lakes
av livets egen helande kraft, vilken är densamma som den
gudomliga skapande och världsuppehållande makten. I en mäktig elegi
(II: 54) skildras, hur »förödelsens stund» av kaotisk natt och för-
1 Hos Atterbom finnas några centrallyriska uttryck för samma erfarenhet.
I G. H. Schuberts Symbolik des Traumes (uppl. 2, Bamberg 1821, ss. 38 ff.) —
en bok som på Stagnelius gjort djupt intryck (se Romantikern Stagnelius I, Saml.
1923, ss. 39 ff.) — förefinnes övertygelsen om smärtans och lustens inre
blodsför-vantskap teoretiskt hävdad och med talrika exempel belyst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
