Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 Sven Cederblad
tvivlan såsom genom ett under avlöses av en harmonisk lycka och
klarhet. Med ännu större enkelhet tolkas samma förnimmelse i
Sigurd Ring:
När hjärtat grymmast svider
Det läks af eget blod.
— själfva smärtan ger i smärtan tröst.
(IV: 30, 47).
Vanligare än detta betonande av att smärtan av sig själv går
över i sin egen skenbara motsats är dock temat, att smärtan rår
på den flyktiga glädjen och länge överlever den, ofta uttryckt under
bilden av den vissnande rosen och det övervintrande tornet, vuxna
på samma gren. Detta lyriska ledmotiv — rikt varierat i
Stagnelii dikt — har i Glädjeflickan i Rom fått sitt mest fulltoniga
uttryck :
Samma frö och samma hjerta
Eos och törne, fröjd och smärta
I sitt dunkla sköte hysa —
Månar vexla, solar lysa,
Och de syskonväxter två
Ut från mogna grenar slå.
Purpurrosen snart försvinner;
Tornet hösten öfvervinner,
Genom vintrarna det varar,
Hotar än, då Progne svarar,
Frälst ur Oceanens tvång,
Systerns milda Magosång.
Glädjeblommor på det gröna
Lifvets träd, elysiskt sköna!
Af en frostnatt J förödens;
Men, till dess omsider dödens
Bittra frukt hon burit har,
Sitter smärtans blomma qvar.
(IV: 152).
Denna övertygelse om smärtans och glädjens frändskap är till
en del njutningsmänniskans, som funnit, »att tårar fylla nöjets
tömda bål». Stagnelii livsglädje får också en mörk färgton genom
sjuklingens aningar om en tidig död, in i njutningen smyger sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
