Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantikern Stagnelius 81
markanta stildragen, som skola belysas ur psykologisk synvinkel,
d. v. s. med utgångspunkt från den uppfattningen, att stilen är
personlighetens, i Stagnelii fall närmast fantasiens, projektion på
ett bestämt material.
Vad som mer än något ger Stagnelii stil dess originella prägel
är dess sinnliga suggestibilitet. Denna uttryckets konkretion är
sällan resultatet av genomförd realism eller naturalism utan vunnen
genom troheten mot fantasiens syner.
Den sporadiskt förekommande realismen med sin måttfullhet i
återgivandet förekommer på det hela taget blott i tre fall — och det är
intressant att se, inom vilka områden Stagnelius har iakttagit och
återgivit utan förändrande stilisering — nämligen i skildringen av celesta
fenomen, hösten och kvinnan.1 Ävenså kan realismen vara betingad
av den strikta observansen av genren (elegierna, vissa partier av de
episka dikterna och sagospelet Thorsten Fiskare, hans Bellmanska
sällskapsvisor). Naturalismen med sina karikatyristiska överdrifter
uppträder ofta i sällskap med Stagnelii mer eller mindre lyckliga
skämtlynne (Dialog, I: 61, Svindelen, I: 200, Quinnan, I: 237, Blenda).
Denna konstellation beror på att verkligheten i Stagnelii världsbild
representerar det banala och löjliga.
Men som sagt det är med fantasiens hjälp, som Stagnelius
nått den konkreta skönhet, som präglar hans stil. Hans fantasi
är kanske icke så rik — den kretsar alltför exklusivt kring
vissa älsklingsidéer eller tvångstankar — men den är genialt
intensiv. Ju mer jag studerat Stagnelii förhållande till sina källor, dess
större har häpnaden blivit över hans fantasis styrka. Hans fantasi
är visionär; ej underligt för övrigt, då åtminstone under hans
teosofiska period hans inspiration är liktydig med mystikerns extas.
Och likväl är den, när den söker sig uttryck i dikt, i förvånande
hög grad logiskt och konstnärligt behärskad. Fabuleringen har
ytterst sällan hindrat det konsekventa genomförandet av
tankegången. Även i dikter, som först synas bestå av associativt
hop-tråcklade bildserier, upptäcker man en bärande grundtanke, liksom
man under ett yppigt bladverk finner grenens fäste.2 — Led vid
den omgivande verkligheten har också Stagnelius i sin inbillning
1 I fråga om de båda första fallen se ovan; för det sista Bööks livliga skildring
i monografien, s. 176!
2 Det mest typiska exemplet härpå bildar »Se blomman! På
smaragdegrunden». Se Studier i Stagnelii romantik, ss. 120 ff.!
6—23386. Samlaren 1926.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
