Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amanda i dikten och verkligheten. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 Sven Cederblad
tersällskapen. Han blev sedermera enligt Eichhorn (ibidem)
skådespelare hos Pierre Deland, Oskar Andersson och Lars Elffors. Som
aktör lär han ha varit synnerligen medelmåttig. I Stockholms
Adresskalender från de senare åren av Planckhs liv står han upptagen
som litteratör, och i själva verket har han översatt och bearbetat
en hel del teaterpjäser och romaner. Mot slutet av sitt liv blev
han sekreterare hos teaterdirektör Alberg under en tid, då
Djurgårdsteatern i alla avseenden, ekonomiska, organisatoriska och
moraliska, tycktes gå en säker upplösning till mötes. Fjorton dagar
före sin död avskedades han från sin befattning vid
Djurgårdsteatern. Den 4 november 1877 sköt han sig en kula för pannan och
avled samma afton på ett lasarett efter en lång och svår
dödskamp.
Det måste sägas, att Victor Planckh förefaller som en i hög
grad tvivelaktig, bisarr och förkommen existens.1 Den som
studerar hans biografi får många inblickar i det lössläppta och trasgranna
bohemliv, med högt spel och dåliga affärer, som levdes bakom
kulisserna i den tidens Stockholm.
1 Nästan alla de många uttalanden, man finner om honom, äro för honom
ytterst ofördelaktiga. Enligt fru Eichhorn hade han dock varit kvick och glad
i umgänget och frikostig, när han så kunde. Det säges i ett odaterat privatbrev
av P. E. Bergstrand (i Wernerska samlingarna): »P. var en av de mest gåtlika
menniskor jag känt och jag har aldrig hört någon menniska mer än Eichhorn
tala väl om honom. Han hade en förmåga att intressera och dupera som man tog
för entusiasm.» I samma brev karakteriseras han som en »matfriare» och det
heter vidare: »Goda, oförargliga menniskor ha på den aflednes mull sagt att han
var elak, och jag tror det tyvärr också. Att han var i hög grad fräck och
krypande är säkert.» När man förebrådde direktör Alberg, att han anställt en person
med Planckhs dåliga rykte, svarade denne skämtare: »Jag är sjelf en så god
menniska, att jag behöver någon förtrogen vid min sida, som kan motsvara den
onda principen — för jämviktens skull.» (Minnen från Djurgårdsteatern, s. 141).
— Över Planckhs liv vilar samma mystifierande halvdunkel som över hans
karaktär. Han gav sin tids cronique scandaleuse mycket att beställa. Han gifte sig år
1856 med aktrisen Eleonora Wigström, »hvilket väckte så mycket mera uppseende,
som hon var utmärkt vacker och han en liten mager fuling» (anteckning i
Wernerska samlingarna, Stockholms stads arkiv). En aptitbit för sensationspressen
blev sedermera den hans »affär», som bestod i att han i Helsingfors »för klingande
imperialer» (i svenskt mynt 20,000 kr.) sålde sin hustru till ryska titulärrådet
Petroff. Om orsaken till hans självmord föreligga också olika versioner.
Påståendet, att han skjutit sig av olycklig kärlek till en bekant skådespelerska, då hon
gifte sig med en grosshandlare, bestrides mycket ivrigt av andra, som i stället
skylla på hans dåliga affärer.
Om Planckh se vidare Minnen från Djurgårdsteatern af en teatervän
(= »Fergus», Aug. von Schéele), Sthlm 1882, ss. iál, 144, 159, 161. III. Tidn.
1865, n:r 35 o. 38; Dagens Nyheter 6/u 1877; Fäderneslandet 28A, 7/u, 10/n s. å.
Stockholmsbladet u/s 1904., en hel del anteckningar i K. F. Werners samlingar i
Stockholms Stads arkiv och Eichhorns papper.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
