Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amanda i dikten och verkligheten. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108 Sven Cederblad
och den tid, då »Mälarns alla grottor» genljödo av Amandas
namn. Dikten har samma svala skönhet som sonetten Månen, och
skalden ser det förflutna belyst av minnets dämpade, milda och
försonande ljus:
Räck likväl nu, förutan tvekan, handen.
Min verld är dömd. Ej är du qvinna längre,
Och jag ej man. Guds barn vi äro båda,
I snöhvit oskuld klädda begge två.
Rent är mitt hjerta. Qvalens långa skärseld
Till himlens altar det ånyo invigt,
Och öfver stoftet svänger döden snart
Förlåtelsens och fridens ljusa fana.
Ja, kom att menlöst vid min sida dröja,
På gräsets bäddar under poppelskjulen,
Att dricka blomstrens nardusdoft och lyssna
Till bäckens sorl, till fogelns bröllopssång.
Med flärdens lyra jag ej mer dig helsar.
Flydd är den tid, då hvarje träd i skogen,
Då nymferna i Mälarns alla grottor
Genljudade, vid harpans klang, Amanda!
Och jord och himmel buro hennes drag.
Som synes, är det högst sannolikt, att den kvinna, som
Stagnelius under åren 1815—1820 besjungit under namnet Amanda,
är identisk med Fredrica Elisabeth Almgren. A andra sidan är det
omöjligt att med det ganska knappa material, som står till buds,
när det gäller den kvinnliga huvudpersonen i denna kärlekshistoria,
skönja några mera markerade drag i detta kvinnoansikte. Att
Amanda varit »utmärkt vacker», som Eichhorn efter Victor Planckhs
utsago säger, har Stagnelius ofta bedyrat med svärmisk och naiv
överdrift. Han har fåfängt prisat hennes »blåa ögon, svarta lockar,
rosenkinder». Fröken Therese Almgren har bekräftat, att »faster
Fredrique» varit »mycket vacker».
Fredrica Elisabeth Almgren har vidare kallats »slamsig», den
enda uppgift i Eichhorns anteckningar, som icke kunnat bestyrkas
från annat håll. Man kan dock erinra sig, att Stagnelius liknat
Amanda vid purpurrosen, som är döv för näktergalens klagan,
Och åt falska vestanväder
Och åt yra papilioner
Barmens skatter överlåter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
