Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En nyfunnen dikt av Stagnelius. Av Albert Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118 Albert Nilsson
Själen, lik en hvitklädd Tärna
Öfver portens sista stjärna
Hänryckt mot sin brudgum far.1
I nästföljande strof förekommer det äkt-stagnelianska uttrycket
»gyllne Sabatsivila»:
Där beprydd af helgonkransen,
Där i gyllne Sabats-hvila,
Ömt tillbedjande i glansen
Af Guds anlete hon står.
Man erinras om ett motsvarande uttryck i dikten Antända, som
med all sannolikhet förskriver sig från ungefär samma tid — år
1817 eller möjligen 1818.
Se! själarne ila
Vid dödsängelns bud
Till gyllene hvila
I famnen af Gud.
Man jämföre även en strof i den senare teosofiska dikten
Brudgummen :
När höjs jag, frälsad öfver tingen?
När skimrar jag i syskonringen?
När famnar mig i gyllne ro>
Han, mina tankars A och O.
Huru stagneliansk är icke även förgängelsekänslan i sista strofen,
motsatsen mellan de jordiska tingens flyktighet och dygdens eviga
värde:
Allt hvad Månans ljus beskiner,
Allt hvad dagens öga röjer
Skall förvandlas: I ruiner
Sjunker hvarje bygnad här.
Hvarje ros sig vissnad böjer:
Släkter uppstå och försvinna,
Sekler quälla och förrinna —
Endast dygden evig är.
1 Det dunkla uttrycket »portens sista stjärna» får sin förklaring i
namnsdagspoemet, som börjar:
Österns Portar! öppnen Er!
Delos’ Tärna lampan släcker etc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
