Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stagnelius och enslingskapet. Av Henry Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128 Henry Olsson
Stagnelius och Adlerbeth i varje fall har ett sannolikhets värde, skall
jag söka visa genom en sammanställning av data. Den 26 juli
1822 är det, som de tillsammans ströva omkring på Stockholms
gator. Den 10 aug. s. å. skriver Adlerbeth till Tegnér och anhåller
om en Blenda-dikt; (i samma brev talar han om Stagnelius’
diktning). Tidigare hade han under resa ned till sin Smålands-gård
Ramsjöholm enligt dagboken den 4 augusti i Linköping råkat sin
skyddsling fornforskaren J. H. Wallman, vilken omedelbart därifrån
begav sig på en antikvarisk exkursion till Värend. Eääf meddelar
i brev till Adlerbeth 15 aug. 1822 (TJTJB.), att Wallman då passerat
hans gods och därifrån begivit sig »utan vidare omvägar, till
Wärend, hvars Jungfrurs kämpa-art han hade föresatt sig att pröfva».
Den 8 nov. skriver Adlerbeth till Tegnér och vill ställa Wallmans
Värends-beskrivning till dennes förfogande som orientering i ämnet
i och för en dikt om Blenda.1
Bland de icke alltför talrika källuppgifterna om den samtida
opinionen emot Stagnelius’ diktning förekommer i Atterboms
avhandling om diktaren 1848 en underrättelse om Martyrernas
mottagande, vars sanningsvärde Böök har bestritt (a. a. s. 240 ff.) men
som dock åtminstone är förtjänt av en närmare diskussion. Som
bekant utkom detta diktverk ungefär samtidigt med Tegnérs Axel.
Den uppmärksamhet, som av den stora allmänheten ägnades dessa
respektive verk, gjordes i Swensk Litteratur-Tidning till föremål för
en, visserligen förstucken, bitter betraktelse och är även underlaget
för en anekdot, som Atterbom återger i anförda arbete. Då densamma
antyder en mera utbredd fosforistopinion i denna sak, har frågan
en viss principiell betydelse. Vid den tid då Martyrerna utkom,
berättar Atterbom, vistades han i Stockholm och var där ofta med
förtjusning vittne till en scen, som »i hufvudstadens förnäma och
vittra societeter» utspelades av den fosforisterna närstående greve
Fr. B. von Schwerin. Alla salonger genljödo just då av lovord
över Tegnérs Axel. Schwerin skulle emellertid ha gått omkring
med det stagnelianska häftet i fickan, och sedan han med mulen
panna åhört panegyriken över Tegnér hade han vid första paus
tagit fram den medförda dikten och läst upp denna från början till
slut. Atterbom säger sig flera gånger ha bevittnat detta uppträde
och tillägger, att Schwerins ypperliga föredrag värvade »icke få
Stagneliska proselyter».
1 Böök, a. a. s. 495. Jfr Ur Esaias Tegnérs papper, Sthlm 1882, s. 182.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
