Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett bidrag till kännedomen om Kellgrens utveckling under 1780-talet. Av Malte Areskoug
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196 Malte Areskoug
kosmiska storhet och tanken svindlar, tvingas känslan att vara
med i åskådandet. Människan ser i solen och stjärnorna levande
varelser och ägnar dem sin dyrkan. För en monoteistisk
uppfattning framstå världskloten som den Allsmäktiges representanter i
sinnevärlden. Och då ljuset är urkraften, som verkar innerst i allt
och alla, bli även själslivets funktioner verk av ljusets gudamakter.
Den naturuppfattning, Oxenstierna på detta sätt når fram till, är
i sina grunddrag egentligen panteistisk. Men Oxenstierna var dock
en son av rationalismens tidevarv. Hans panteism är för litet
upplevd och tillägnad och utmynnar oftast i en abstrakt allegorisering.
Kellgrens naturuppfattning i Den nya skapelsen bygger vidare
på Oxenstiernas grund. I naturföreteelserna avläsas egna
själstillstånd. Skillnaden mellan Kellgrens och Oxenstiernas uppfattning
ligger i styrkan och hänförelsen, varmed den omfattas. Man må
endast välja de två första raderna i Den nya skapelsens andra strof:
Död låg naturen för mitt öga,
Djupt låg hon för min känsla död.
Här ha vi ju från början denna övergång från sensation till
känslobetonad åskådning med huvudvikten lagd på den senare; naturen
ligger död för ögat men är ännu mer död för skaldens djupare
uppfattning. Det är just denna övergång från yttre till inre, som
Oxenstierna i sitt företal (1805) säger sig ha eftersträvat i Dagens
Stunder, där han velat »teckna naturens förändringar i de synpunkter,
under hvilka de, som afbilder af vår egen ombytlighet, röja sig för
den betraktande, och tala till hjertat, likasom till ögat». Och
»denna sökta förbindelse mellan målningar och känslor gör lynnet
af hvad poesin i detta arbete velat uttrycka». Man får säga, att
Oxenstierna knappast lyckats att omstöpa den gamla versionen av
Morgonen i enlighet med dessa principer. Det är huvudsakligen
det nydiktade partiet, som bäres uppe av den nya avsikten. Här
får således ljusets återkomst symbolisera det mänskliga själslivets
pånyttfödelse, såsom i strof 20:
Lif! njutning! verksamhet! förmåga!
I Dagens barn och Himlens ätt.
Förståndets krafter! känslans låga!
Hos menskan tan igen er rätt.
Välkomne, ljusets Gudamakter!
Som följt på nytt till våra trakter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
