Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett bidrag till kännedomen om Kellgrens utveckling under 1780-talet. Av Malte Areskoug
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204 Malte Areskoug
dikt. Han hade nu ett nytt, rikt innehåll, en genom studium av
stora skalder riktad poetisk diktion och andras föredöme. Så skriver
han Sigvarth och Hilma.
För att återgå till »Minerva» finner man även där dikter, som
kanske lärt Kellgren konsten att använda sina innersta upplevelser
som poetiska motiv. Kellgren var egentligen blott lyriker och
saknade väl all episk förmåga. De enda ansatser till poetisk
berättelse vi finna — fablerna äro ju något helt annat — äro »Sigvarth
och Hilma» och »Till Christina», och i båda är berättelseformen
maskering för en lyrisk utgjutelse. Det ligger då ett visst
berättigande i att även för den senare av dessa båda dikter söka
föredömen utifrån just vad motiv valet beträffar.
I Minervas augustihäfte 1785 finns en dikt av Baggesen »Til
Zeline» (i Samtlige Værker 1801 »Det første Haandtryk», ej att
förväxla med den Zelinedikt, som 1801 omdöptes till »Min anden
Skabelse»), som i detta avseende möjligtvis kan ha varit förebild
till Christinadikten. Båda dikterna börja med en betraktelse över
livets sorger och kval, och i båda är det en ädel kvinna, som kommer
skalden att fatta nytt mod. Jag anför ur den danska dikten:
Saa talte Smerten i min Barm,
Og i mit taareblendte Øie
Stod skummel, misanthropisk Harm,
Da — som en Engel fraa det Høie —
Zeline, nys du spurgte mig
Med din den kiælne, søde Stemme:
»Om jeg var ikke lykkelig,
Og om jeg aldrig kunde glemme
Den sorg, som Sukke fraa mit Bryst
Forraadte, som mit Øie malte?»
Og Smertens hule Tordensrøst
Zeline! taug saasnart du talte.
Ved denne kiælne, søde Lyd
Jeg glemte Skræk og Skrig og Torden,
Og veed dit Smul saae Haab og Fryd
At spire fr em igien paa Jorden.
Situationen är ju densamma som i Christinadikten. Efter Timons
monolog, där han fantiserar över glömskans frid i graven, tager
skalden själv till orda i nära överensstämmelse med Zelinedikten.
»Så talte Timon, och med rösten bruten, lög sig en stillhet, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
