Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nya akter i rättegången om Gilliare Kwaal. Av Fredrik Sandwall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nya akter i rättegången om Gilliare Kwaal 71
dem som detta skamlöse scriptum igenom denne ohönige käril, hafwa
stifÊtadt, effter hon till personen (: då till förståendes, nästan för tu
åhr sedan, när förlåfningen stodh1:) war något lijten till wäxten, så
sades det, hon war ju så lijten som en dwergh, och är det fuller
många hundrade menniskior konnugt att sådant tahl hafwer gått, och
att hon esomoftast för sin lilla wäxt skull blef lijknadt wed ehn dwerg,
hwar opå han och så skamligen alluderar i sina werser, der han så
seyer:
Ehn jsterbukot långh mått kallas lagom stoor
Ehn dwergh lijk täck och nett, en then som katt lijk gloor,
Sne wind och blot ögdh till, berömmas för skarpsichtigh.
Nu kunde han till äfwentyrs inwenda, att han och så sätter en
jsterbukot långh mått kallas lagom stoor, och så lijtet, som han
henne mehnte der medh, så lijtet mente han och henne med det ordet
ehn dwärgh lijk. Och wore det intet af opsåt dijtsatt utan allenast
ehn gilliares blindheet in communj beskrifwa. Rs: den ohönige
menniskan är altför behendigh och illistigh, att sättia allenast sådanne ord,
hwarigenom hon directe skulle antastas och menas, utan och så brukar
andra contrarie ordh former der ibland, at så myckit kosteligar kunna
draga sigh der ifrån, under den prætext, detta nu allenasjb wara ehn
description af gilliare vitijs in communj.
6. "Wijdare att bewijsa calumnianten, huru som han sin grof wa
skrifüt min broder applicerar, synes och der af ögenskiönligen, i det
han i sine werser allahanda söta smicker ordh, som en gilliare gifwer
sin därna förmäler, ibland annat nämpner han der en ordhform, som
min broder hade för maneer att kalla sin kiäreste, nembl. mitt ait
mäst2, det han ända sätter med myckit större och grof ware tryckte
bookstäfwer ähn det andra, på det min broder måtte hafwa der öfwer
harm hiertans förtret, fuller nästan sigh inbillandes, det man för dhe
månge skamlöse convitier och laster skull, som deruthj stodh afmålade,
icke dierfdes förklaga honom, på det att man icke skulle synas kiennas
wedh dhe ohöflige och skamlöse lasterer, eller bekomma den
vthtyd-ningen på sigh, som ordspråket lyder, att då man kastar en tiäpp
ibland hundarne, så gneller den som der af blifwer rörder, och sedan
deste mera derigenom komma i fålkz tahl, hwilket ait min broders
gode samweet och oskylldigheet, hafwer förachtadt, och som en rätt
dygdällskande sigh i detta fallet på Gudh och sin nådigste höga öf-
1 MÄETA Christina Ulfsparre, f. 20/s 1654, gift med Conrad Gyllenstierna
18/u 1669 (femtonårig), död 17/2 1671 i barnsäng, begravd 2% 1671, då besjungen
av den nu, ett år innan, så våldsamt förföljde poeten i ’Tugend-Gedächtnis’ (Saml.
dikter s. 154 och kommentaren dit); enda barnet till landshövdingen GÖRAN
Ulfsparre och Christina Sparre.
2 Versen lyder i originaltrycket: »Min Stierna/min Planet / mitt Ait måst
(sic!) han’na nämpna», med ’Alf i något fetare stil, såsom ett sista alltomfattande
»smikker-ohl». Formen ’mäst’ passar bättre som anklagelsepunkt: det var ju
Herr Conrads »maneer» att kalla henne ’Mitt allt’. ♦
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
