Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tiecks prosa och »Lycksalighetens ö». Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118 Carl Santesson
efter den kända, sköna om den platonska f öruttillvaron och förenad
med denna av samhörigheten i tanke:
Ja, det gifs en evig ungdoms minne,
Klagande, i djupet af vårt sinne,
Att ej jorden stillar dess begär:
Säg ej derför, att dess drömmar dåras!
Drufvan, för att blöda, måste såras;
Så af Tiden pressas känslans ranka,
Tills att vinet endast öfrigt är.1
Den bild för rening och långsam luttring, Atterbom här
använder sig av, återkommer oförändrad i Njx sista monolog före
den avslutande stjärnkören, ett bevis bland många andra huru
trådarna från ungdomslyriken löpa in i sagospelet:
Nej! Tidernas fullbordan allt förena vill!
Men genom pressning drufvans must förädlad blir
Att blicka upp, som vin, ur glädjens festpokal.2
Verserna i »Erotikon» rymma dock ej mer än en flyktig
anklang av det nyss anförda stället i »Phantasus»; ett förnyat,
fördjupat, rent centralt tillägnande av Tiecks tankepoesi röjer sig
däremot i den första av Nyx’ tvenne slutmonologer. Dessa
nattdrottningens upphöjda siarord äro ej blott något av det skönaste i
hela diktverket och summan av dess visdom, de intaga tillika, vid
sidan av Tegnérs »Försoningen» i »Frithiofs saga» och väl ej utan
känning med dennas ny platonska filosofi, en rangplats i vår
versdidaktik :
Hvad äro väl, för andar som förstå sin makt,
Den död, den mull, som triumfera? Finnes ej
En evig ungdom, då likväl en trånad gifs,
Som ej i denna skuggspelsverld blir nånsin fylld? —
Jo! denna trånad, den — just lifvets ungdom är:
Den svikes aldrig i sitt hopp; det fylls blott ej,
Just derför, att det svälla skall, tilldess det sprängt
Sitt hårda skäl, den trånga kärn-betäckningen.
Sig sjelft det söker; all Naturens bildningskraft
Är denna längtan, som ej här sig genomser,
Och derför skulle qval jas blott, om Tidens hand
1 Poetisk kalender för är 1817, s. 76.
2 L. ö II, s. 451.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
