Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tiecks prosa och »Lycksalighetens ö». Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tiecks prosa och »Lycksalighetens ö» 121
Wesens und alle Wunder seiner Offenbarung. Die Schönheit känn
schwinden, sie geht uns nur voran, wo wir sie wieder treffen, der
Glaube bleibt uns. O, mein Brnder, gestorben, wie man sagt, sind
längst Isalde und Sygune, ja, du lächelst über mich, denn sie haben
wohl nie gelebt, aber das Menschengeschlecht lebt fort, und jeder
Frühling und jede Liebe zündet von neuem das himmlische Feuer,
und darum werden die heiligsten Thränen in allen Zeiten dem
Schönsten nachgesandt, das sich nur scheinbar uns entzogen hat, und
aus Kinderaugen, von Jungfraunlippen, aus Blumen und Quellen uns
immer wieder mit geheimnissvollem Brinnern anblitzt und anlächelt,
und darum sind auch jene Dichtergebilde belebt und unsterblich.»*
I det tidigare poemet »Solens nedgång» beröres denna
tankegång från Tieck:
Hvad är förgänglighet? Förgås det Sköna,
Fast det dig lemnar när dess blomma knoppas?
Det går förut blott, att din tro belöna,
När, utom henne, allt i Lethe doppas.2
En fulltonigare genklang få Friedrichs ord ur »Phantasus»,
såsom nyss antyddes, i det fjärde äventyret av »Lycksalighetens ö»
uti avskedssamtalet mellan den gamle Florio och Astolf vid den
senares uppbrott från hyperboréernas land. Båda börja gripas av
mörka dödsaningar, och Astolf säger sig rysa för att gå den stig
som bär nedåt till förvandlingens rike. På Florios fråga, om han
även skulle rygga tillbaka, ifall hans maka vandrat den, svarar
Astolf:
Ja, då förstås,
Att strax jag följer! Bilden i mitt bröst, —
Den bild, som der förevigar den Hulda,
Skall då, med ljufligt våld, uppsluka mig,
Förbyta mig till sig, i hvarje del,
Och hämta så mig upp med Sig, ur stoftet!
Det Sköna flyr ej: det går blott förut,
I afsigt att oss visa vägen.
Florio instämmer med honom:
Sannt!
Och helsningar det sänder från sin himmel.
Hvar nyfödd vår, pånytt ur askan tändes
1 Schriften. Bd à, s. 43, 44.
2 Poetisk kalender för dr 1817, s. 83. Se mitt arbete Atterboms
ungdomsdiktning, s. 125, där sammanhanget med Tieck påvisats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
