Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om källorna till vår yngsta rimmade rikskrönika 1452—1520. Av Georg Landberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148 Georg Landberg
framträdande i slaget vid Brännkyrka,l saknar visan helt och hållet
den demokratiska ton, som kunde väntas i en samtida dikt om
slaget vid Brunkeberg men som däremot mycket tydligt återklingar
i krönikan. När härtill kommer, att visan är synnerligen diffus
och intet samband på andra punkter än de nämnda kunna uppvisas
mellan visan och krönikan, saknar man möjligheter att hävda, att
den förra — låt vara i en ursprungligare och mera gripbar form —
legat till grund för den senare. Men kvar står, att krönikans
skildring i sig själv för tanken hän på en folklig visa och att några
säkerligen synnerligen uppskattade uttryck i krönikan återfunnits i
en sen uppteckning av en visa om slaget vid Brunkeberg. Dessa
omständigheter låter det framstå som synnerligen troligt, att yngsta
rimkrönikan har bevarat resterna av en gammal visa om den
händelse, som utgör ett av de stoltaste minnena från vår medeltid.
Det har alltså lyckats oss att påvisa litterära källor till yngsta
rimkrönikan endast för den del därav som handlar om händelser
t. o. m. år 1471. För den följande tiden har, såvitt jag kunnat
finna, krönikören icke haft någon bevarad sammanhängande eller
annalistisk källa, utan han har med all sannolikhet här stött sig på
nu förlorade upptecknade berättelser eller anekdoter samt muntlig
tradition — detta senare naturligtvis i särskilt hög grad för den
allra sista tiden. Som ögonvittne framträder han uttryckligen vid
skildringen av den heliga Ingrids skrinläggning i Skenninge 1507,
— Slutligen kan det nämnas, att krönikans författare, när han
behandlar händelserna närmast efter Svante Stures död, ger sig sken
av att fritt återgiva ett öppet brev, som bergsmännen falskeligen
skulle ha utfärdat i den avlidnes namn och i vilket Svante uttalar
en önskan om att på grund av sjuklighet få dra sig tillbaka och
att till efterträdare få sin son. Med tillhjälv av detta brev, som
översändes till fogden på Stockholms slott, Johan Jönsson, skulle
denne ha lyckats befästa Stens maktställning i Stockholm. Man
kan som ganska säkert antaga, att ett dylikt brev aldrig skrivits
eller i varje fall aldrig kommit till användning. Det framgår
nämligen av brev av 8 jan. 1512 från fogden på Stockholms slott -7- det
var i själva verket nu Olof Björnsson — att Sten Sture själv, icke
1 I slaget vid Brunkeberg förde Knut Posse baneret. Se Scriptores rer. svec.
III: 2, s. 266. Prof. G. Carlsson har välvilligt riktat min uppmärksamhet på denna
notis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
