Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Almquists Sviavigamal. Av Hjalmar Sundelöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160 Hjalmar Sundelöf
urgamla hymn, denna ur-songe», som tillhörde »själva Sigtunas
äldsta dagar», och som stod »nära begynnelsen av hela vårt svenska
Schahnameh eller den Skandinaviska hjältesagan».1 Att denna songe,
»Sång till människooffret i det stora Blothuset i Sigtuna», hör
tillsammans med 1820-talets Almquistska diktning, har Holmberg redan
sökt visa.2 Döden var för swedenborgaren Almquist övergången till
ett bättre livs härlighet, och då han i sina fornsagor skulle skildra
åsarnes offerhandlingar, fann han det helt naturligt att låta körerna
sjunga om offrens glädje inför Valhalls, d. v. s. Murnishimlens
sällhet. I imperialoktavupplagans Sviavigamal, som författats under
realismens tid, betraktas döden helt annorlunda t. o. m. som
föremål för mänsklig rädsla. Holmberg har observerat denna skillnad,
och med sin uppfattning om sagosamlingens tillkomsttid har han
måst låta Almquist skriva sin blothymn inte 1824 utan några år
senare »i nyvaknat svärmeri, långt från Värmlands friskhet och
med Stockholms atmosfären av mysticism och problem åter
fläktande kring tinningarna». Utgår man från, att blotkvädet skrivits
i anslutning till ungdomssagorna, vilket förefaller som det
naturligaste, får man också en annan syn på dessa. De torde närmast
ha varit en skildring av asaläran, och i så fall är sannolikt den
beskrivning på själva offerceremonierna, som i Songes föregår
blothymnen3, hämtad från dem. Att de troligen skrevos för Jordens
Blomma4, styrker oss i denna förmodan. Lamm har påpekat,
hurusom denna samling tydligen ej blott skulle »ge en mytisk skildring
av jordens skapelse och människans första utveckling, utan också
en översikt av de religionssystem, som människosläktet genomgått,
innan det hunnit fram till kristendomen».5 I Manhemsboken har
Almquist behandlat uppkomsten av dessa »fornverldens filosofemer»
(mythsysterner och kosmogonier) och upptagit tvenne av dem till
närmare granskning: den persiska dualismen och asaläran.6 Dessa
ha tydligen varit de två, som mest intresserat honom. I Ormus
och Ariman har han behandlat den förstnämnda. Det ligger nära
till hands att anta, att han i Sviavigamal behandlat den senare.
Sagocykeln om Odén och hans asar blev emellertid under göti-
1 Saml. Skr. 14, sid. 104.
2 AvhandL, sid. 215 f.
3 Saml Skr. 14, sid. 104 f.
4 Kronol. ete, sid. 184 f.
5 Studier i Almquists ungdomsdiktning, Samlaren 1915, sid. 198.
6 Handlingar till upplysning i Manhemsförbunde†s historia 1820, sid. 15 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
