Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Almquists Sviavigamal. Av Hjalmar Sundelöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164 Hjalmar Sundelöf
ren».1 I Kronol. ete. har Holmberg förlagt en del av
inledningssagan och en del av Sigtunasagan till slutet av 1830-talet eller
möjligen 1840-talet just på grund av, att denna Odens trollkonst där
omtalas (sid. 187 f.). Men han tycks icke ha observerat, att det
finnes anspelningar på densamma också i de andra tre sagorna och.
i Odensala saga icke mindre än 13 gånger (i 9 av de 20 demisagorna).
Under sådana omständigheter torde det väl icke råda något tvivel
om, när åtminstone den sistnämnda sagan är författad.
Almquist har inte varit sparsam, då det gällt att tillgodose den
i promemorian omnämnda negativa tendensen. Sagocykeln överflödar
av humoristiska anakronismer. Böök har framhållit Sviavigamals
likhet i detta avseende med Strindbergs Svenska öden och äventyr.2
Likaså äro de parodiska elementen otaliga. Som exempel må blott
anföras parodien på Lings Åsarne 1833 i inledningssagan.3 Som
redan framhållits, var Almquist i sin kritik av Asabarden mest
missbelåten med hans stora noggrannhet och urkundstrohet. Det var
därför helt naturligt, att han i Sviavigamal angrep honom just på
denna punkt. I sjätte sången av sitt jätteverk hade Ling framställt
ett stort fältslag, för vilket han mot vanligheten icke ägt någon
historisk grund. Själv påpekade han samvetsgrant detta i
anmärkningarna.4 Men för Almquist blev naturligtvis denna inkonsekvens
en utmärkt anledning »att raljera över lärda framställningar».
Även i Håtuna saga har Almquist uttalat sig om den samtida
litteraturen. Där har han gått så långt, att han t. o. m. deklarerat
sin litterära ståndpunkt. När Gylfes sångsmed Öjan Tuve i nionde
demisagan skildrar för Odin »de bägge folken nordanskogs och.
sunnanskogs, som hava varit släkt, men nu äro skilde», är det inte
bära en beskrivning på jotuner och gauter utan också i mycket en
karakteristik av fosforister och göter:
»Så är ock göternes sed, att mest sova om natten, så att de
se mindre på månen; men om dagen vaka de, fröjda sig av solen,
äro lustige till dans, och slåss gärna.
Men vi jotuner vaka oftast om natten, skådande på månen och
stjärnorna med vis blick, därav vi veta många ting, som göterne ej
1 Saml. Skr. 14, sid. 268 f.
2 A. a., sid. 225.
8 Jfr Kronol. ete, sid. 187. Ungefär samtidigt skrev Almquist företalet till
Amorina 1839, där han parodierade en annan göt: Geijer (BÖÖK, a. a., sid. 216 f.).
4 Ling, Åsarne 1833, Bihang, sid. 20.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
