Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harald Elovson: Köpmannens tal i Kunga Skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Köpmannens tal i Kunga Skald 71
tecknande för Dahlstjernas uppfattning1 och höga uppskattning- av
Karl XI, att han här låter spanjorerna betrakta den avlidne
konungen som den, av vilken de »wänta /at han Oß och hela wij da
Jorden, skall hugna med sin Hiälp moot Örlogs heeta Brann».
Den följande episoden, som skildrar köpmannens besök i den
forna svenska kolonien vid Delawareflodens mynning*, kan däremot
ställas i förbindelse med vissa bestämda samtida förhållanden. Så
snart kolonisterna bli varse det svenska skeppet, ge de högljutt sin
glädje tillkänna. Till och med »den plumpa Minneßinck» skrattar
och ler.1 En svensk, som går och plöjer, lämnar strax sitt arbete
och springer ner till stranden, där han ropar an de seglande och
framställer en fråga, som onekligen måste förvåna en nutida läsare
en smula:
1 Guds wäll-komne Gäster /
Wist haani innom Bord med Ehr Tre ware Präster?
Bonden förklarar sin fråga närmare genom att tala om, att en
engelsman, kolonisternas vän, har berättat, att »Carl den stora
Kung» vore intresserad för deras »Saligheet och Troo». Genom
sitt löfte att sända »Lärde Män / som här den rena Christendom / sko
öfwa» och »mången helig Book på bägge Språken»2 hade han lättat
1 En not upplyser: »Så heta een deel af de Wilde där bo». Minneßinck är
ett i litteraturen mindre vanligt namn på Minquas, de indianer, som svenskarna
enligt Lindeström i hans »Hesa till Nya Sverige» (utgiven av N. Jacobsson,
Stockholm 1923) tidigast kommo i beröring med. Lindeström kallar dem
»Min-kesser» (a. a. s. 120). Thomas Campanius Holm talar i »Kort Beskrifning om
Provincien Nya Sverige uti America» (Stockholm 1702) om »Myncquesser»,
»Mync-kussar» (s. 180). Den svenske amerikaprästen Sandel omnämner en indianstam
»Minnising», som han dock skiljer från »Mincos» (Jesper Swedberg, JLmerica
Illuminata, Skara 1732, s. 55). Först Israel Acrelius, som mot slutet av
1750-talet författade sin »Beskrifning Om de Swenska Församlingars Forna och
Närwarande Tilstånd uti Det så kallade Nya Swerige» (Stockholm 1759) har jämte
formen »Mynquesser» även den av Dahlstierna använda »Minneßinks» (a. a. s. 46).
Acrelius använder dock nästan uteslutande den förra. Det är onekligen
egendomligt, att Holm, som skriver ungefär samtidigt med Dahlstierna, och som uppger
varianter av namnet, inte upptagit den av den senare använda formen. Att denna
inte är någon förvrängning, framgår av att Sandel ocho Acrelius, som säkert inte
ha sina former från Dahlstierna, upptagit densamma. Å andra sidan visar denna
detalj, att Dahlstierna väl känt till förhållandena i den forna svenska kolonien.
2 En not förklarar detta så: »förstå; på Swänska så väl / som de Wildas
Språk.» Det heter också längre fram i kolonistens tal: »Wår wilda Granne will
nu och så lära läsa.» I själva verket hade Johan Campanius, en av de första
svenska prästerna i kolonien Nya Sverige, där han tjänstgjorde 1643—48, redan på
1640-talet översatt Luthers lilla katekes till de i Nya Sverige boende indianernas
språk. Denna översättning trycktes först 1696 på Karl XLs bekostnad med titeln:
Ca†echismus Lutheri Lingva Sverico-Americana. (Jfr Jacobsson, Svenskar och
Indianer, Stockholm 1922, s. 88). Ett nytt bevis för Dahlstiernas förtrogenhet
med förhållandena i Nya Sverige och vad därmed hängde samman!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
