Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ivar Thorén: Kompositionen i Stagnelius' »Sigurd Ring»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kompositionen i Stagnelius’ »Sigurd King» 81
S. Och gråter ej? och rifver ej sitt hår?
G. Nej! ingen suck den stilla barmen höjer
Dock på dess kinder glimmar än en tår.
S. Hon vredgas ej? hon ej förbannar mig?
G. Lugn är hon Konung som en sommarnatt.
Hon säger intet — — —
Själva grundförutsättningen för en dylik scens verkan är
givetvis dels att denna replikernas dubbla innebörd av åskådaren eller
några av de uppträdande personerna tydligt uppfattas, dels att den
av åtminstone en bland personerna ej uppfattas. I detta fall bör
alltså åskådaren ha klart för sig, att Hilma är död. Och eftersom
i föregående akt på scenen framställts, hur Hilma tömmer
giftbägaren, kan här ingen oklarhet råda. Sigurd åter uppfattar Gerdas
ord som lugnande försäkringar, och med ett tack till Freja över
att »allting ren en lycklig ända tagit» träder han in i hennes
kammare. Brudtärnorna sjunga en sång, vilken börjar
Försonad jag lyfter mot himlen min blick.
Till straffet, till straffet Tyrannen nu gick.
Härav är tydligt, att även tärnorna känna till Hilmas död.
I nästa scen uppträda Sigurd och en kör av kämpar. Sigurd
kommer förkrossad ut ur Hilmas kammare:
O syn af jämmer. Må den vida jorden
Åt mig och Hilma blifva till ett bål
Och Måne, Sol och alla himlens stjärnor
Som bloss däröfver festligt rägna ned.
O Kämpar hören! ädle Göter hören
Hvi dröjen I?
Han talar alltså till sina män; dessa kunna ju tänkas ha
ledsagat honom vid hans möte med tärnorna. Han har sett en syn,
som upprört honom och förvirrat hans själ. Så få vi en skildring
av den döda Hilma:
Gån dit in och skåden
Ett offerlam som hvilar i sitt blod
En bruten ros, ack Gudar! än så skön
Att jord och himmel borde den begråta
På en yppig bädd
En Mö där hvilar väl som liljan blek
6 — 273. Samlaren 1927.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
