Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Neuman: Karlskrönikans proveniens och sanningsvärde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108 Erik Neuman
som Karlskrönikans under denna tid var det naturliga och
normala, har han dock tagit fel. Redan en flyktig jämförelse med
Eriks- och Sturekrönikorna visar, att Karlskrönikan står i en —
föga hedrande — klass för sig.
Klemmings i stort sett mönstergilla utgåva med noggrann
beskrivning av samtliga handskrifter var den nödvändiga
förutsättningen, för att krönikornas författarskap och förhållande till
varandra skulle kunna utredas. Uppgiften kunde synas lockande
nog-för en svensk historiker, men det blev en utlänning förbehållet att
här göra den tungt vägande insatsen.
Tysken G. von der Eopp tog i sitt utmärkta arbete Zur
Deutsch-Skandinavischen Geschichte des XV. Jahrhunderts (Leipzig 1876) i
ett särskilt tillägg (s. 115 ff.) även upp till behandling »Die
schwe-dischen Geschichtsquellen des fünfzehnten Jahrhunderts».
Av rimkrönikorna behandlas utförligast Karlskrönikan, och von
der Ropp visar klart och övertygande hurusom Klemmings
antagande1, »att författarskapet säkerligen tillhör en2 person», ej stämmer
med en sund psykologisk syn på saken.
Han påpekar (s. 132 f.), att en djup klyfta gapar mellan krönikans
olika partier: Under det att den förra delen, där Engelbrekt och hans
befrielseverk skildras, kännetecknas av en starkt demokratisk anda,
och rikets stormän knappt omnämnas annat än i samband med sin
anslutning till eller sitt motstånd mot författarens hjälte, på vilken
han aldrig* låter ens den lindrigaste skugga falla, så blir efter
Engelbrekts död tonen i krönikan en helt annan. Det är nu den
aristokratiske Karl Knutsson, som är skildringens hjälte, med alla de
konsekvenser detta för med sig*. Den ende av Engelbrekts
an-häng^are3, som här spelar någon större roll, nämligen Erik Puke, som
i krönikans förra del framställts såsom en tapper och ridderlig* man
och Engelbrekts främste medhjälpare i frihetskriget, målas här i de
mörkaste färger som en simpel upprorsmakare och falsk edsbrytare,
gentemot vilken marsken Karl Knutsson i sin överseende godhet
och ädla välvilja strålar så mycket ljusare och vackrare.4 Det kan
1 A. a. 3, s. 256.
2 Kurs. av undertecknad.
3 Riddaren Broder Svenssons mellanhavande med marsken och hans bråda
slut förtiges försiktigtvis.
4 Så t. ex. v. 3458—9:
Marsken honom altiidh wel rönte
än tho han honom thz ille lönte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
