Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Neuman: Karlskrönikans proveniens och sanningsvärde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karlskrönikans proveniens och sanningsvärde 125
Preteritum av verbet sätta med ä för a, d. v. s. sätt(e) i st. f.
satt(ej är, som jag förut1 framhållit, typiskt uppsvenskt redan i fsv.
och msv. tid. Vad landskapslagarna beträffar, förekomma
ä-for-mer förutom i UpplL och VästmL även i SödermL, under det
ÖstgL blott har -a-. Något överraskande är det (se nedan!) att
i VästgL II en gång påträffa formen (vm) vœftscettœ2 (iorj>), men
möjligen beror den på dittografi, då ju œ står både i föregående
och efterföljande stavelse.
Med beläggen i de fornsvenska lagarna stämmer i huvudsak
formernas fördelning i nutida dialekter, efter vad jag funnit vid
genomgång av typordslistor i Uppsala landsmålsarkiv och med hjälp av
andra otryckta och tryckta källor.8
Vad Södermanland angår, upptages sätte »satte» visserligen
blott i listorna för Öja och Tumbo i Väster-Rekarnas h:d, för
Ärila i Öster-Rekarnas, för Ytter- och Över-Sela och Ytter- och
Över-Enhörna i Selebo h:d samt för Sorunda i Sotholms h:d, alltså
blott i norra delen av landskapet, men ä-formen förekommer
säkerligen icke endast här, att döma av T. Ericssons arbete
Södermanlands folkmål, där under rubriken »allmänt» bland andra citeras
just denna form (s. 86 och 170). Att emellertid gränsen mellan
sätt(e) och sattfej går någonstädes just i södra Södermanland, göres
sannolikt av förhållandet i Östergötland, där formen satte återfinnes
i samtliga typordslistor, också i dem för Regna och Skedvi i
Fin-spånga läns h:d och Krokek i Lysings h:d på gränsen mot
Södermanland. Att skiljegränsen mellan formerna strikt skulle
sammanfalla med landskapsgränsen är apriori föga troligt, snarare går den
väl då någonstädes i sydligaste Södermanland.
För Uppland anföres ä-form av Schagerström, Vätömålet4
(§ 29), Tiselius, Fasternamålet5 (s. 138), Bergman, Alundamålets
formlära6 (§ 29) och Isaacsson, Södra Fjärdhundralands folkmål7 (s. 96).
Den förekommer alltså i tryckta källor från ’östligaste till
västligaste delen av Uppland. Till yttermera visso har jag förfrågat mig
hos professor Hesselman, som bekräftat, att Æ-formen är den
normala i hela Uppland.
1 Utbredningen av vokalbalansen a : d i medelsvenskan (Uppsala 1918), s. 36.
2 JB ind. 14. Däremot sätter UB 29.
3 Formerna anföras av praktiska hänsyn i allmänhet med s. k. grov beteckning.
4 Sv. landsm. II: 4.
5 Sv. landsm, XVIII: 5.
6 Sv. landsm, XII: 6.
7 Sv. landsm. h. 157, 1923.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
