Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Neuman: Karlskrönikans proveniens och sanningsvärde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karlskrönikans proveniens och sanningsvärde 167
’givif 6554; dvefuet sup. (: tilscrøiit) ’drivit’ 8536; fr&mreden part.
pret. ’framriden’ 8101. — grepo pret. ind. 3 pl. 8509.
I åtskilliga av de långstaviga formerna med e och ö kunna
Ijudövergångarna visserligen ha inträtt även på typiskt uppsvenskt
område, nota bene i sådana, där stamvokalen föregås av r, ? eller
efterföljes av r, I + annan konsonant än j1, och i andra såsom rögted
’ryktet’, bössor, skötte-, kan e, ö möjligen förklaras av att de äro
lånord2, men i varje fall återstå flera, bland dem tvesten ’visste han’,
löste ’hade lust’ och til röggias ’till rygga’, som i närvarande tid
enligt Hesselman ej förekomma på det »svenska» (= uppsvenska
+ mellansvenska) området annat än i »en från de öfriga ’sv.’ målen
afvikande dialekt, som låtit i, y bli e, ö äfven ’i långstaf viga ord’
nämligen i de ställningar, där denna öfvergång utanför det sv.
området är jämförelsevis vanligast: framför Tclc, pp, fttj, ht, ft och
s-förbindelser — och oberoende af föregående r, ?» (a. a., s. 197).
Av sammanhanget framgår, att det närmast är Närkes-målet, som
författaren avser. Övergången är dock dessutom belagd ej blott i v.
Västmanland4 utan även i s. Dalarna. I mina fem år gamla
excerp-ter ur en ordsamling från Husby s:n har jag sålunda funnit formerna
smeta ’smitta’, svekt f. ’svikt’, vefta ’vifta’, veM ’vikt’, tvest ’tvist’
m. fl., vilka exemplifiera en övergång i~>e i fall, där ej r, ? föregå
eller följa efter vokalen.5
Betydligt- större svårighet erbjuda vid första betraktandet
formerna med e av typerna bitin, viJcu. Visserligen kunna också här
några förklaras som analogiformer. Så ligger ju nära till hands
antaga, att wele n. sg. fått stamvokalen e från den oblika formen
welia, att i vele ’I viljen’ fått e från 1 och 3 pl. iveliom, welia, att
gefuet sup. ombildats efter g ef ua inf. och gefuer pres., och att grepo
pret. 3 pl. ombildats efter sing. grep, men i varje fall föreligga
e-former (dvefuet, fo&mreden), som ej kunna förklaras såsom uppkomna
genom analogipåverkan från infinitiv och presens, som ha långt i.
Utesluten är ju ej påverkan från synkoperade former, men att
denna ej varit stark, framgår av förhållandena i nutida uppsvenska
dialekter, där typen beten ’biten’ partie, ju alldeles saknas.
1 Hesselman, I k Y, s. 176 ff., s. 199 ff.
2 Jfr dock Hesselman, a. a., s. 188.
8 Enligt Hesselman, a. a., s. 183, inträda ej övergångarna framför -gg, även
om r, ^föregå.
4 Återkommer därtill i min inledning till utgåvan av Cod. Ups. C 20.
5 Något exempel med e (<i) före gg har jag dock ej antecknat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
