Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Utbrottet av Tegnérs sinnessjukdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 Sven Cederblad
hade ingen rubbning hunnit. Han ville i början, oaktadt sina vårdares
föreställningar, gå ut för att på vanligt sätt träffa menniskor, men då
man, för att förmå honom godvilligt stadna hemma, sluteligen påfann
föregiva för honom att rabulisternes parti hade vunnit seger öfver
konungamakten och ensamt innehade väldet, drog han sig sorgsen
tillbaka och yttrade aldrig mer någon önskan att gå ut.
Ännu mera mänskligt och dramatiskt gripande än Söderbergs
skildring är ett brev från Tegnérs gamle vän domprosten Chr.
Heurlin till dåvarande chefen för Sveriges hospitalsväsen,
generaldirektör Ekströmer, daterat Växjö den 17 juli 1840. Ej minst den
häftigt upprörda tonen vittnar om att Heurlin, säga vad man vill
om honom som Tegnérs »onde ande», var vänfast och Tegnér
orubbligt tillgiven. Det synes mig, som om hans roll och inflytande
genomgående framställts i alltför mörk dager. Att biskopinnan
Tegnér riktade bittra anklagelser mot honom, för att han lockat
Tegnér till den upprivande riksdagen, är mänskligt, och att
Aftonbladet utpekat honom som Tegnérs onde genius, kan synas
förklarligt, men att även eftervärlden skall göra honom till syndabock, är
säkerligen mindre väl grundat. Att sakerna skulle ta en så fatal
vändning, var väl inte lätt att förutse. Han handlade ju också på
order från högsta ort. Att han och Karl Johan hade intresse av
Tegnérs . närvaro vid riksdagen, var helt naturligt, då Tegnér nog
inte var en betydelselös docka i det politiska spelet. Tegnér
omtalar i ett brev från Stockholm (till dottern Disa den 28 januari),
att ingen annan biskop än möjligen han själv kunde svara för sina
präster. Och för övrigt, var verkligen Växjö, »Sodom», en så mycket
lämpligare plats för den hetlevrade skalden än Stockholm, »Gomorra»?
Tegnér hade visserligen mot slutet av 1830-talet återfunnit det goda
förhållandet till de sina på Östrabo; många brevuttalanden bestyrka
detta, men de åtföljas nästan regelbundet av hätska utfall mot den
»ärelösa staden», där Tegnér levde i frivillig men pinsam isolering.
»Jag har för staden och all dess nedrighet en oöfvervinnerlig afsky;
men det är lycka att jag finner mig rätt väl hemma, utan all
slags beblandelse med packet» (brev till Wingård den 2 juli 1839).
Detta Tegnérs andliga enslingskap i Växjö har nog sin del i hans
mjältsjuka. För Mohnike klagar han (i brev den 20 oktober 1838),
att han lever »som en Anakoret, hvarigenom sinnet också mycket
förmöglar». Heurlin är, skriver han till Wingård den 29 november
1838, »den enda menniska här på orten med hvilken jag kan ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
