Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harald Elovson: Raynal och Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kaynal och Sverige 65
samt vidare nummer 61 meddelar ett »Samtal emellan en Sjö Capten
och en Neger», som också är negervänligt stämt. Den onekligen
välskrivna och temperamentsfulla, om också mot Franklin och de
nordamerikanska fristaterna något orättvisa artikeln är ett annat
intressant utslag av denna svenska opposition mot negerslaveriet,
vilken skulle få sin märkligaste representant i den bekante
filantropen Carl Bernhard Wadström.
Jag har uppehållit mig så pass utförligt vid Eaynalinslagen i
»Dagbladet: Wälsignade Tryck-Friheten» och dess fortsättning,
emedan en närmare undersökning av dem inte endast visar hur stort
intresset här i Sverige var för den franske författaren och vilken
roli hans arbete kunde spela som vapenarsenal för redaktören av
ett oppositionsblad under den gustavianska tiden, utan också ger
en karakteristisk inblick i major Lunds journalistiska teknik.
Efter denna redogörelse för Raynal i major Lunds tidningar kan
det vara av intresse att se hur en tidning som Stockholms Posten,
till vars redaktion hörde en av Gustafs litterära medarbetare, ställde
sig till den franske filosofen under början av 1780-talet, då dennes
huvudverk blivit förbjudet i Sverige. Den i det föregående
omnämnda ironiska notis, vari underrättelsen om pariserparlamentets
aktion mot Raynal delgavs tidningens läsare, är i stort sett
symptomatisk för Stockholms Postens hållning. Emellertid nämnes Raynal
endast få gånger i tidningen. I en den 3 april 1782 publicerad
artikel, »Reflexion», som helt uppbäres av den för tidevarvet så
karakteristiska optimistiska framstegstron, hävdar författaren: »Det
lärer ej kunna nekas at denna Europens sällhet har fått sin styrka
af flere uplysta män, som i sina skrifter utfört och bevist de
grundsatser, varpå den är bygd. En Montesqvieu, en d’Alembert, en
Thomas, en Raynal med flera, hafva gjort en äfven så stor reforme
i den Moraliska och Politiska verlden, som en Newton, Linné och
Haller i den Physiska; och då de stores upfostran bygges på samma
principer, blifver den en säker borgen för våra efterkommandes
sällhet.»1 Även från följande år kan man anföra ett berömmande
1 Stockholms Posten 1782 nr 75. En liknande uppfattning kommer till
uttryck i den bekanta Voltaireartikeln 1780 nr 154, som man tidigare tillskrivit
Kellgren, men som Lamm vill frånkänna honom (jfr Samlaren 1913, s. 96). Det
heter där: »Aldrig har Philosophien gjort mera lyckliga framsteg hos alla
folkslag: ty under det at Montesquieu, Bouffon och Les Kainals etc införlifwade
densamma med lagskipningen, Naturläran, Oeconomien och Politiquen, uträttade
Voltaire detsamma, i anseende til Dramatiquen, Epopéen, Historien och all annan
slags Litterature».
5 — 2877. Samlaren 1928.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
