Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harald Elovson: Raynal och Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Raynal och Sverige 71
rilds vän och lärjunge L. M. Philipson. I en uppsats, benämnd
»Prof af Känslor och Förnuft, eller Polly Bakers Tal, adresseras
til alla mera ädla Sinnen», uppträder denne mot de stränga straff,
som lagen påbjöd i fråga om ogifta mödrar. Philipson framhåller
först, hur det överhuvud råder en påtaglig brist på
överensstämmelse mellan brottets art och straffets grad, och vänder sig bestämt,
helt i Beccarias och Thorilds anda, mot dem som »anse straffens
stränghet eller grymhet såsom säkraste medlet til brottens
förekommande». Denna uppfattning har medfört, att »man belagt äfwen
i sig sjelf oskyldiga handlingar med de nesligaste och grymmaste
straff; jag menar ’den ljuwa utöfningen af denna sälla böjelse som
Naturen i människohjertat nedlagt könen emellan’.» Philipson
företräder i denna fråga samma fria och humana uppfattning som flera
av de franska upplysningsfilosoferna, framför allt Diderot. Det
väsentliga, det efter naturen nödvändiga för ett giftermål är enligt
Philipson »kontrahenternas Inbördes Fria samtycke at lefwa och
föda barn tillsammans». De yttre ceremonier, som göra en
förbindelse laglig, har man tillmätt en alltför stor betydelse. Detta skulle
man kunna bortse från, om det inte haft de mest olyckliga följder
ur social synpunkt. Det betyder mindre, menar han, att frukterna
av en illegal förbindelse, även »om kärleken i detta senare wore
aldrig så äkta», kallas oäkta. Men han uppröres Över, att »detta
Olagliga Giftermål fått obilligt stämpeln af et alt för stort brott i
anseende til det swåra straff, hwarmed man belagt det». Hans
starka kvinnovänliga uppfattning, i vilken man kanske kan se en
inverkan från hans lärare, kommer klart till uttryck, när han till
sist hävdar: »Lagarna i detta fall hafwa alt för länge warit mer än
barbariska emot Qwinnan, som altid är minst brottslig, som ensam
lider och som i alla afseenden förtjenar en mild medfart».1 För
att illustrera sin framställning och ytterligare understödja sin
uppfattning i detta spörsmål återger Philipson efter Raynal det
försvarstal, som den unga engelskan Polly Baker skulle ha hållit inför
domstolen i Massachusetts, dit hon instämts för att »för femte
gången hafwa gifwit Colonien en Oäkta Lifsfrugt». Ett bättre val hade
redaktören för Patrioten inte gärna kunnat göra, när han ville
propagera för ett mera humant betraktelsesätt i denna fråga. Denna
berömda episod i »Histoire des deux Indes», i vilken man kunnat
fastslå Diderots medarbete, har helt säkert med rätta blivit kallad
1 Patrioten, Stockholm 1792, s. 302—303.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
