Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harald Elovson: Raynal och Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 Harald Elovson
Det är kuriöst att se, hur en av Raynals tidigare svenska
beundrare reagerade inför brevet till nationalförsamlingen. Major Lund,
som upphörde med sina fronderande tidningar år 1784, efter vad
det uppgives till följd av kontant erkänsla från högre ort1, utsände
mot slutet av 1791 en prospectus till ett nytt litterärt företag,
»Fragmenter i särskilte ämnen». Enligt prospekten skulle här
framför allt behandlas två ämnen: franska revolutionen och Gustafs krig
mot Ryssland. Att Lunds uppfattning undergått en grundlig
förändring visa hans beskärmelser över händelserna i Frankrike, i vilka
dock det undersåtliga nitet synes ha drivit honom till en betänklig
överdrift i uttrycket, som borde ha kommit hans läsare att smått
misstänka hans uppriktighet. Han skriver bl. a.: »Ifrån Skapelsen
till Yttersta Domen kan väl intet århundrade som detta opvisa så
oerhördt brått som Bastillens nedrifvande och jämnande vid jorden
––––––Detta Kongl, befästade Slott–––––-detta värn–––––-
där Medborgaren ej behövde bekymra sig om husrum, föda och kläder,
och där han satt i sin frihet, åtminstone för Björnar.»2 Försvaret
för Bastiljen är i hög grad subjektivt färgat; Lund var nämligen
ökänd för sina dåliga affärer, och han dolde aldrig, att han
»förlade böcker för att äta». Hans förändrade ståndpunkt kommer
också fram i hans utfall mot de franska författare, vilkas skrifter
han som redaktör på 1780-talet med förkärlek utnyttjat, framför
allt Raynal. Lund skriver: »O! Frihets-Skrikare-skuggor av Rousseau,
Voltaire och Rainal (hvilken likväl på sidsta steget til grafven sansat
sig och skall såsom belöning ej skörda mindre än — himmelen)
jag skall skildra Er med all den förtrytelse, med all den fasa I väckt
i mitt undersåtliga bröst — detta bröst–––––som andas rättigheterna
i sina skyldigheter».3 Att Raynal får ett sådant erkännande beror
givetvis på, att denne, liksom Lund själv förresten, övergivit sina
tidigare åsikter. — Det är kanske en tillfällighet, men det kan ju
alltid påpekas, att censuren inte känt sig uppfordrad att i detta
sammanhang utplåna den franske författarens namn.
Att Raynals namn och verksamhet erfarit en grundlig
omvärdering synes framgå därav, att han obehindrat kunde bli föremål
för hyllning i själva den svenska akademien, Gustaf III:s egen
skapelse. I sitt »Skaldebref till dem, som söka ett odödligt namn», som
1 Jfr Attebbom, Svenska siare och skalder IV, Upsala 1847, s. 172.
2 Fragmenter i särskilte ämnen, Första tornen, Stockholm 1791, s. 4.
3 A. a., s. 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
