Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Alexander, Bo Jonsson Grip och Albrekt av Mecklenburg. Av Anton Blanck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
numera betecknas med J2 och representerar en mycket utvidgad
form av »Historia de preliis» från 10- eller 1100-talet. Detta
påpekande torde icke ha observerats, men redan genom att
sammanställa den svenska romanen med den vederhäftigaste, mest
historiska och lärdaste av de medeltida Alexander-biografierna får man
otvivelaktigt ett annat ljus över verket. Liksom sitt original är
»Konung Alexander» icke blott en äventyrsbok.
Om »Pseudo-Kallistenes» gäller det ju i hög grad att den i
första hand är en sensationell äventyrsroman, avsedd för en borgerlig
alexandrinsk publik utan alla litterära anspråk. Adolf Ausfeld,
som kände Alexander-romanen och dess historia bättre än någon
annan, kunde emellertid konstatera att redan denna ursprungliga
form av det sedan så ryktbara verket har en viss litterär karaktär.[1]
»Pseudo-Kallistenes» bygger ej på muntlig tradition, utan på en stor,
nu förlorad Alexander-litteratur, redan denna visserligen starkt
legendarisk, och dess författare använder det retoriska brevet för att
låta oss bli bekanta med sina filosofiska och politiska meningar.
Alexander, som själv ärvt den orientaliska världsrikes-idén och
givit den en form som kunde fascinera västerlänningen, blev även
inom det romerska väldet en symbol för den imperialistiska tanken.
Han var föremål för kult, och en hel rad kejsare sökte forma sig
efter den störste världserövrarens idealbild, framför allt Alexander
Severus.[2] Curtius berättar ju också om hur man vid Arbela såg
örnen flyga framför Alexander. Den första latinska bearbetningen
av »Pseudo-Kallistenes», Julii Valerii från 300-talets början, torde nog
böra ses i detta sammanhang. Näppeligen var det väl ej heller bara
för att skaffa sig förströelseläsning som hertig Johannes III av
Neapel lät införliva Leos sedan under namnet »Historia de preliis»
världsbekanta översättning med sitt rika bibliotek. Sammanhanget
var följande: Hertigen var nödsakad att sända ett ombud till Bysants.
Kejsardömet hade då en relativ storhetstid och hävdade med styrka
sin ställning i södra Italien, vars småfurstar av allt att döma voro
ett slags vasaller. Tronen innehades nu, cirka 950, av Konstantinos
Porphyrogennetos, den lärdaste och mest litteräre av Bysants’
härskare. Till honom sände man nog gärna en lärd man, och det är
väl icke för djärvt att antaga att det vid detta hov ansågs höra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
